Mimmi Virtanen

Vi bor mittemot ett övergivet hus, ett med välvda fönster. Förmodligen har det inte klarat av de mindre jordbävningarna som ibland kommer på besök här. Övervåningen är täckt av graffiti och någonstans i mitten fick någon feeling och skrev Hakuna Matata. En rostig, och absolut inte jordbävningssäker, brandtrappa leder ner till taket på en skejtaffär. Bredvid ligger ingången till en snofsig kockskola där vi genom vårt fönster ogenerat kan glo på män (ja tyvärr alltid snubbar) i höga vita mössor vid skrivbord eller i kök. Till vänster om det övergivna huset ligger Burger King i byggnaden som tidigare fick husera Bank of New Zealand. Ovanför bor en familj med blinkande ljusslingor i varje fönster, som vi brukar vinka åt. Vår lilla lya ligger mittemot, på andra (eller tredje beroende på hur man ser det) våningen i ett regnbågsfärgat hus. Under oss ligger ett par tatueringsstudios, ett gym, några överskattade skoaffärer och en drag show-klubb. Ibland kan vi höra tatueringsnålar in action genom ventilationen i vårt lilla badrum.

 

Vi råkar dela en megastor lägenhet med fem andra personer, de flesta i vår ålder med undantag för Diane på sextiofem bast som oavsett plats eller tid på dygnet lyckas fylla tomrum med anekdoter om sig själv. Eller en utläggning om hur det kommer sig att hon lagar just lasagne ikväll. Det första hon sade, alltså innan vi ens skakat hand lite tafatt sådär, var att vilken tur att vi har varsin dusch allihop så att en kan kissa i den om det krävs. Hon är en sådan där uppfriskande person som man ibland vill sätta munkavle på.

 

Eskil och jag bor längst bort i hörnet, bredvid Amber som pluggar fotografi och har en pojkvän som är fabulöst snäll och bor i ett rum ovanför ett parkeringshus längre bort. Våra gigantiska fönster ger oss morgonsol och en känsla av att sitta på första parkett inför stadens puls, för det här med att kunna sitta utan brallor och glo på folk är verkligen ett fantastiskt påfund. Eftersom vi absolut inte har råd med en matta är det en utmaning för oss att gå barfota inomhus, det visade sig att kombinationen stengolv och pyttelitet element inte är ultimat i staden som ständigt har kalla vindar. Plötsligt förstår vi varför det skryts om värme i lägenhetsannonser här.

Trots kylan är fönstret min favoritplats på våra få kvadratmeter. Trycker man vänsterkinden tillräckligt hårt mot den tunna rutan och stirrar åt höger ser man Mt Hutt och hustak som leder ner mot vattnet. Himlen blir alltid rosa om kvällarna. Och är det tillräckligt tyst kan man höra trafikljusen slå om utanför Burger King eller den ensamma gatumusikanten på hörnet. Man behöver inte en TV när världen utanför ens fönster är i ständig rörelse. Vi har dock upptäckt att sitter man i en lite onaturlig ställning med axeln mot fönstret når vi wifit som är gratis utanför och man kan slänga iväg ett hej hem till mor.

Vi har förresten hittat världens guldgruva borta i Newtown, en lite undangömd indisk butik fullproppad med kryddor i lösvikt och hyllor av knasiga kakor och billig frukt. Så vårt lilla skafferi fylls ibland upp med saker därifrån, ihop med dyra matkassar från New World i hamnen och den gigantiska fruktmarknaden som smälls upp varje söndag nere vid vattnet. Och vet ni vad mina vänner, äntligen äntligen äntligen är det kiwisäsong igen, så över en natt sjönk priset från sju dollar kilot till en,sjuttioåtta. Hah!

Dagarna går fort, den tionde blir snabbt den elfte. Ibland sitter vi på bänkar och käkar banan, ibland går vi utan mål, ibland har vi någonstans att vara men oftast inte och då är inte det någon fara. På morgnarna brukar himlen vara alldeles klarblå och solen kan ge dig hudcancer trots att vindarna är iskalla. Och du vet andetaget av höst som liksom bränner lite när du lutar huvudet bakåt och ser upp på hur solen lägger ljus på trädens löv som lyckats ändra färg utan att du märkt det. Frihet känns precis så tror jag.

Vissa dagar är vi starka och vågar starta igång hela söka-jobb-och-tvivla-på-sig-själv-cykeln, andra ligger vi hellre på en lite för kall gräsmatta och läser. Vissa dagar finns inget annat i världen än att bo just här och leva livet nu, andra ligger vi hellre på en lite för kall gräsmatta och läser. Det går liksom inte att alltid pressa undan längtan efter hem och huset och mamma och pappa och katten och livet man alltid levt. Dock! så har vi skaffat oss de ultimata bevisen på att man bosatt sig någonstans: lånekort på bibblan och bonuskort på två mataffärer. Det ni.

Det har börjat bli både höst och vinter här, solen har blivit en höstig sådan och värmer upp det den känner för. Sommardagarna blir färre. Dunjacka och kalla öron. Vi spinner vidare i spåret av att inte ha någon konkret plan för nu nu nu och det har gett oss en tid av förvirring, speciellt de tre senaste dagarna. Det här med att leva vagabondlivet i tanken, fast vara bosatt i en lägenhet och stad där vardagen florerar visade sig vara lite ångestfyllt och väcker tankar. Vilket liv vill vi leva nu, vilken del av världen vill vi leva det där livet i och när blir den delen Sverige av alla ställen? Om några dagar korsar vi halvårslinjen och vi kan fira att vi levt igenom allt när all trygghet legat tolv timmar bakåt i tiden. Veckorna går snabbare än vi inser, och vi undrar hur mycket längre vi kommer att finna oss här vid fönstret mittemot huset med välvda fönster.

För stunden är jag i full färd med att äta upp en iskall kylskåpsapelsin (alltså det här med kylskåp, vilken grej va), men efter det ska jag snirkla in mig i mina jeans, ta tag i Eskils vänsterhand och svänga höger ner på Manners Street. Såg igår att det var extrapris på mina favoritkex som annars är alldeles för dyra för att ens titta på, så vi ska styra stegen mot Countdown i Thorndon (där för övrigt alla skyskrapor mopsar sig). Och så ska vi svänga in på vår lilla bank för att sätta in pengar också. How grown up, huh. Typ så kan en arbetslös onsdagsförmiddag se ut, i alla fall när det regnar ute och man helst undviker att ens sätta ned fötterna på stengolvet hemma. Puss till er där hemma i majsnöandet (eller var det majsolen? jag minns inte).