Gott nytt år!

Hej! Efter lite halvoroliga meddelanden från familj inser jag att jag inte hört av mig på ett tag! Därför kommer en kort uppdatering på årets sista dag.

För att fira 2016s slut har vi köpt en låda Nya Zeeländsk lager (tuffa andra-lång Mimmi ville ha IPA men lät sig övertalas). Scenen för festen blir en lång stenig strand i Napier, "the Art Deco capital of the world".

Här kommer vi husera med Glenn innan vi ger oss ut på jobbjakt! Helt enkelt: vi lever! /E

1 kommentar

Dag 36

OK, så jordgubbar och julgranar säljs till extrapris samtidigt. Det är ytterst askonstigt. Känslan av jul här är svår att ta på eftersom den för oss innebär i princip allting som INTE finns här: kyla, familj och grejen med att allt är som det alltid varit. Men häromdagen fick vi känna på sommarens version av snö: bomullstussar som, under de två dagar vi var vid floden, svävat sig genom luften från gigantiska träd och stilla lagt sig över marken. Det ser ut som att det snöar mitt i solljusglittret och över människorna som badar i floden. Onaturligt vackert, kändes som att vara mitt i en Studio Ghibli-tagning, snart skulle Totoro studsa fram över trädtopparna, hihi.

Förutom detta är julstämningen relativt tafatt här. En ensam blinkande julgran inne på post shopen, några flyers om att kom och krama tomten! och en o annan "it's beginning to look alot like christmas"-strof ekandes till ljudet av svettiga flip-flops och luftkonditionering inne i mataffärerna.

Nu har vi förresten lagt av med att lägga stora avstånd bakom oss, för stunden. Vi har varit några nätter nära Kaiwia där vi ätit hembakt paj av en kvinna som heter Brenda, kastat frisbee en hel dag med Joe från England och haft en hel strand för oss själva en tidig morgon, när vi grävde hot water pools ur sanden som värmts upp av kokhett vatten underifrån.

Vi har också upplevt den regnigaste morgonen någonsin, där vi på slingervägar träffade på en klunga kor på promenad. Efter två nätter vid floden med snöfallet hamnade vi i denna lilla ort som heter Mangakino och ligger strax över Lake Taupō - där vi tänkte fira vår första egna jul. Eskil har också börjat behandla tanken bungyjumping och blivit lite nedslagen av att det inte alls var billigt att hoppa ner för ett stup med rep runt fötterna. Och så har vi börjat småplanera en, förmodligen väldigt utmanande, treck som kallas Tongariro Crossing och som sträcker sig några mil över aktiva vulkaner, samt ställen där en viss liten Frodo valsat runt med en taskig ring. Ska bli vrålhäftigt, har längtat efter att göra någonting sådant. Men innan dess ska vi snirkla oss uppåt en bit mot Tauranga där det ryktas om festligheter på stränderna kring nyår. Vi håller tummarna för sol, för första gången någonsin sista dagen i december. Och så ska vi kanske hitta oss ett litet jobb också.

Just nu ligger jag med solen i ansiktet och tittar på Eskil som precis sprungit en mil för första gången, han ser ut att ha badat. Är lite avis (varför vet jag inte, jag hatar ju att springa), men vågar inte riskera lille foten. Idag ska vi börja närma oss Taupō och kanske kika in ett gigantiskt vattenfall där i närheten, imorgon ska vi våga oss in på Pak n Save igen för att storhandla och försöka hitta julmat som är Livet-i-Glenn-vänlig, samt en o annan chokladtomte. Hitta varsin liten julklapp också! Viktigt att ha presentpapper att riva upp på julafton, även om det innehåller en påse havregryn eller någonting annat lyxigt vi har råd med. Kramis Kramis Kramis från oss

Ps. vi har julpyntat Glenn, han ser fräsigare ut än någonsin. Och så har han fått ett splitternytt batteri också, efter att vi råkat kortsluta det gamla med hjälp av tjugo liter vatten. GOD JUL MINA VÄNNER

1 kommentar

Från 13 december

OK, igår var vi med om ett tuppmord. På avstånd. Men ändå. Vi hade precis parkerat Glenn vid en sjö, när en local med vacker hund valsade förbi. Mitt i vår stillsamma potatiskokning hörs ett dödsskri och mannen, hunden, tuppen syns som ett långt panikslaget luciatåg kors och tvärs över gräsmattorna. Det var synd om alla utom hunden, som var gladare än någonsin.

Innan vi hamnade på denna vackra mordplats åkte vi genom Auckland för att hämta upp brev på vårt gamla hostel, tvätta en sopsäck full med kläder som luktat skunk lite för länge och för att handla mat. Kändes lite som att komma hem faktiskt, trots att vi skrek och grät inombords av att köra i den galna stadstrafiken.

Och dagarna innan dess tog vi oss runt Whangarei Heads och sov några nätter i Urquharts Bay, där vi var med om en hel massa. Platsen är känd för sina vackra walks runt bukterna och över berget Mount Lion, vilket vi var sjukt glada att upptäcka eftersom vi idiotiskt nog längtat efter fysisk utmattning.

Vi åt vår vanliga grötfrukost, med extra socker på, innan vi drog kängorna på fötterna och började gå. Vi sade tjenamors till ett par kor som vältrade sig över vägen, tog oss över kullar där gigantiska fåglar lekfullt flög och kom tillslut fram till en smal pik där havet nästan omslöt oss från alla håll. Mäktigt.

Varning varning, här kommer sliskig kärleksbild:

Några timmar senare, efter att ha ätit världens bästa måltid (den innehöll ketchup), blivit jagad av en av de vältrande korna (jag blev tvungen att springa upp för en kulle och bli "the fun of the day" enligt några locals), lärt känna fler tyska kompisar, hört ett tsunamilarm på väg uppför Mount Lion (det var falskt och vi var högt upp, så ni där hemma behöver inte oroa er så som vi gjorde <3) och tvättat våra merinoullstrumpor i diskbaljan, kom en lustig filur fram till mig. Han var nya zeeländare och bodde vanligtvis på en yaht, tills han nu köpt den skåpbil som han bygger om medan han tar sig runt landet. Han sover medan han väntar på att limmet ska torka. Halva grejen med att vara här blir nästan att ta åt sig allas historier och på många vis vinkla vår egen resa utefter dem. Eftersom vi aldrig haft någon utstakad plan blir det sjukt roligt att faktiskt kunna göra det som människor här säger är bland det mest fantastiska de sett, trots att de redan rest jorden runt. Fett inspirerande grej det där./M

0 kommentarer