In the tiny house

 
Tittut! Idag ÄNTLIGEN bröts rådande könsmönster och jag fick ge mig ut i en av Grahams gamla målarskjortor och klättra på stegar med penslar i hand. De senaste dagarna har Eskil fått måla taket i "the tiny house" som Graham byggt, på fyra hjul så att de slipper be om bygglov, medan jag har varit fastsurrad i köket med Carolyn hackandes kålhuvuden och grovstädat högst tvivelaktiga utrymmen. Hej och hå kalla mig bitter, men jag vill (och kan!!) också smutsa ner händerna och jobba hårt utomhus. Jag vill ju också uppleva farmlivet bredvid Graham. Plus att en slipper lyssna på argument om varför jorden är platt när man är utom räckhåll för Carolyn. Tro mig, tillslut tar luften slut inom en och det går inte att "ahaa" eller "mhmm really?" längre. 
 
 
 
 
 
Efter fem-sex timmars jobb i värmen blev det en slafsig high five med målarkladdiga händer och lite rumpskak till radiomusik. För tillfället ligger vi utslagna i den stora dubbelsäng vi kan kalla vår och funderar på om det verkligen kan vara så att Carolyn bakar en äppelpaj i köket eller om det bara är näsans önsketänkande. Igårkväll fick vi förresten Normans svans med potatismos till middag, och kvällen innan det hans kinder. Vilken del det blir när Carolyn om någon timme ropar "DINNER YOU TWO" vågar jag knappt tänka på :-) Hoppas vi slår oss ner under vinrankorna, trivs så bra där – trots flashbacks från vingården i Martinborough, "don't forget your yellow leafs". 
 
KRAM
0 kommentarer

Torsdagen den tjugofjärde februari

 
 
Idag ska Norman dö, klockan halv fem på eftermiddagen ungefär. En kula ska ta sig genom pannbenet och så ska det vara med det. Han har tydligen varit en busig tjur, så därför ska hans liv ta slut idag. En getpojke ska stryka med också, trots att han bara är några månader gammal, varför vet jag inte riktigt. På fredag, när köttet svalnat, ska Eskil och jag ställa oss vid ett vitt ihopfällbart bord i garaget där vi ska stycka Normans inälvor, de som ska ges till de vuxna hundarna.
 
 
Bredvid oss finns nu åtta hundvalpar som precis insett att tassar är de som tar en framåt och de gör allt för att förstå varför rumpan är så förbannat tung. På fredagen, strax efter att Norman lagts i plastpåsar, kommer trettio små kycklingar att flygas in från Christchurch i en liten kartong med lufthål och ge ifrån sig känslan av liv på gården igen. Det cirkulära i livet är tydligare än någonsin här. 
 
 
Var? Jo men föreställ dig ett äldre par, en kvinna och en man. De är lite smågalna och talar konspirationsteorier över köksbordet, men de är ack så omtänksamma. Jobbar gör de från morgon till kväll, trots att de båda är över sjuttiofem, och tjafsar kring vem som är glömsk och vem som är för stressad. För fem år sedan lämnade de Auckland för landets södra ö och ett område som heter Upper Motuere, där en tomt stod ekande tom förutom ett stort ekträd. På några år fyllde de sina hektar mark med egenkonstruerade hus, ladugårdar, trädgårdar, planteringar och hus för hundar och höns. Det är helt fantastiskt, en slags oas. Och ibland öppnar de upp sitt hem för människor som är sugna på att lära sig någonting nytt om livet, och typ bott i en bil väldigt länge. De personerna är vi. 
 
 
I måndags körde vi in Glenn på en grusväg, slingrade oss en stund längs med den uttorkade floden och knackade sedan på en dörr där vi välkomnades av beskyddande hundskall. Och en kram av Carolyn. 
 
 
Målar-Eskil har här fått sig en grillad trippelmacka med spagetti i tomatsås i. 
 
Carolyn är en kvinna med lite yvigt, blont hår, ett väldigt roligt uttryck i ansiktet när hon berättar om något hon tycker är galet och en hel del annorlunda tankar i huvudet. Två dagar i veckan smäller hon upp ett indiskt, glutenfritt och vegetariskt matstånd (eftersom det var de tre sakerna som saknades enligt ägaren) på marknaderna här i området. Resterande dagar står hon vid spisen och förbereder, vad förstår jag inte alltid. I mellan detta göder hon sina två nya bebisar, Eskil och Mimsan, med all möjlig spännande mat. Och så jagar hon getter som smitit, mjölkar kor och berättar för människor - oftast jag den senaste veckan - varför jorden är platt och hur hon har botemedlet mot cancer i sitt kylskåp. Hon är en väldigt intressant kvinna.
 
 
Här har vi en bebis på tre veckor som vi döpt till Runt, dels för att han är den minsta i högen av åtta, men också för att han fumlar runt överallt. Har inte riktigt ännu förstått vad som är framåt och bakåt.
 
 
Solkräm
 
Graham, den äldre mannen, har världens snällaste ögon och hummar när han funderar över vad man just har sagt. Han gör en lite osäker ibland, eftersom det kan ta en stund innan han svarar en, men sedan får man ett finurligt blinkande öga mellan rynkorna och man vet att han tycker om en. Han verkar också ha märkt hur glada Eskil och jag blir av saker som bubblar, så varje kväll har vi fått en hemmabryggd öl eller ett vinglas med tonic water och is, utan att göra något till sig själv. Kommer verkligen att sakna hans omtänksamhet när vi åker härifrån. 
 
Graham verkar leva efter filosofin att man fixar allting själv, så därför är det mesta som består av trä och spik på gården konstruerat av honom. Trots att han då och då klagar över ålderns baksidor tar han varje morgon på sig en ny Hawaiiskjorta, dricker sitt kaffe med mjölken direkt från kon Cupcake och ger sig ut till sina sysslor. "There's always something to do." 
 
 
Eskils och min roll i det hela har först och främst varit att anamma de fantastiska könsroller á la femtiotalet som lever kvar här. Vilket är lika med att jag lär mig göra surkål i köket medan Eskil mockar sju sorters bajs ute på gården eller målar hus. Den smått stötta feministen inom mig ser det som en chans att leva deras liv en stund och lära mig av det, arg kan jag vara en annan gång. 
 
 
Här är förresten jag och min kompanjon, Pepper. Vi har blivit riktigt starka bundisar och brukar hitta på bus eller ligga i sängen o slappa länge trots att vi inte får. Ibland skäller vi alldeles för högt så fort någon går utanför huset på gruset också, mest för att vi kan. 
 
 
Ses om en stund! 
0 kommentarer

Vi lever

 
 
 
Att naturen är mäktig är mäktigt att känna av. Det är speciellt att vara på platser där jordbävningar raserat väggar och andetag, att sätta fötterna på gator där människan varit så liten att hon var fullkomligt dränerad på makt. Nya Zeeland är en ung nation, en riktig spjuver. Det var först i mitten av artonhundratalet som vita män kom hit för att skapa kalabalik. Och herrejesus så de stretat på, idag finns  tydligen knappa tjugofem procent kvar av allt det där som kan vara så jäkla häftigt med just detta land - de djupa ormbunksskogar som omger vulkanerna, klättrar längs med böljande kullar och huserar knasiga fåglar, allt det som tidigare haft makt över de som vågat sig över haven. Ledsamt att se hur människan lyckas övermanna allt det det gröna och starka ibland.
 
Ser förresten oroväckande ofta skyltar som varnar för gift, backpackers som lämnar vidbrända kastruller längs med vägarna och locals som dumpar tvättmaskinen som inte längre fungerar över ett stup. Varför varför varför.
 
 
(Visst ser jag ut som en obehagligt käck naturfotograf här, alldeles redo att huka mig i det höga gräset för att följa en gräshoppa eller dyligt.)
 
 
 
Men hörni, hur mår ni? Sedan vi hördes av sist har era två fjompar fördrivit en hel del tid och typ, slappat jättemycket. 
 
 
Vi har premiärrört ihop hummus, tvättat och badat i den (som alltid) iskalla floden, hängt med suspekt dinosauriefågel, suttit på hängbroar och namngett två spindlar på ett utedass utan lås - mest för att de skulle kännas mindre skräckinjagande. Och så har Eskil fått fyrtiofem myggbett på fötterna, man får visst stå sitt kast när man är så där söt har jag hört.
 
 
Det blev alla hjärtans dag också, och han med fyrtiofem myggbett på fötterna smög iväg för att plocka blommor åt hon som försöker få honom att inte klia upp dem. 
 
 
Och så har de, tillsammans med alla sandflugor, tittat på några solnedgångar. 
 
 
Och efter det invigt mysbelysningen i Glenn. 
 
 
Sett en hund köra bil. Visserligen stillaståendes på en parkering, men ändå.
 
 
 
Och varit en sväng i det ståtliga Abel Tasman, där det vandrades under ormbunkarna till gigantiska vattenfall. It was nice, minus alla turister. (Och den gnagande känslan att kanske BORDE man spendera $116 för att verkligen UPPLEVA naturen på nära håll i en kajak som alla andra dumt nog prackar på en på sociala medier. "We saw dolphins" JAHAJA.)
 
 
Tillbringat en sen söndagskväll på vårt trogna liquid laundry. Känslan av nytvättade kläder är oslagbar här. 
 
 
Hittat oss chokladtårtor, bröd och två kilo paprika. 
 
 
Och på måndagen anlände vi, lite jättenervösa, till en ny väldigt spännande plats, belägen bland höbeklädda kullar och nyfikna hundar. Det ni! 
 
0 kommentarer