Det är slutet av mars
HEJ PÅ ER, VI ÄR ÅTERIGEN UTE UR RADIOSKUGGAN.
Och vet ni vad, det har börjat bli kallt. Alltså sådär riktigt jävligt att man börjar ifrågasätta allt man gör och funderar över. Hösten slog oss i ansiktet så fort vi körde söderut för att närma oss alperna och snöbeklädda höjder. Sommaren vände oss ryggen och ersattes av veckor av färgen grå. När man bor på fyra hjul, ens väggar är gjorda av plåt och man kan välja mellan att vara i sängen eller utomhus blir vädret helt plötsligt avgörande för ens välmående. För när man drar upp sidodörren, sätter sina strumpbeklädda tår i redan blöta sneakers och varenda cell i kroppen slås av iskallt ösregn, eller en blåst så hård att en måste ha dubbla (helst trippla) lager av alla klädesplagg som är möjliga, börjar humöret att trilskas.
Solen har börjat gå ner tidigare och tidigare för att börja dyka upp oftare hos er på andra sidan klotet och dagarna börjar bli korta. Det blev helt plötsligt lite mer verkligt att äventyrets andra kapitel kanske kommer lite tidigare än tänkt och att vi hade våra sista veckor i Glenn framför oss.
Efter att vi hördes av sist tog vi ett halvdjupt andetag, släppte den senaste månaden bakom oss och tutade vidare söderut för att närma oss det som ska vara det mest episka i detta land. Där vi skulle komma att färdas i höjd med molnen igen, vara skraja för hur våra däck skulle klara de skarpa kurvorna i Arthurs' Pass och doppa fingertopparna i glasklara alpsjöar. Så vi gav oss av och tillsammans med regnet som börjat smattra fick CDn, som Eskil gjorde åt mig innan vi åkte hemifrån, vibrera i våra riktiga dåliga högtalare. Varenda sång förknippas med att luta pannan mot rutan, se gröna kullar fulla med får rulla förbi och att övertas av den där ivriga känslan i magen av att vara på väg. Att bara dra, himla bra grej det där.
Men ibland slås man ner av de mest banala saker och den här gången hände det redan första natten söderut. Det mynnade ut i att Eskil fick hålla mig jättehårt i handen när vi tvingade in oss på ett högst tvivelaktigt sjukhus, efter att ha frågat cirka fem tanter på olika vårdcentraler vart vi skulle ta vägen, som kändes direkt taget ur ens idé om hur ett sjukhus man aldrig kommer ut ifrån oavsett vad man kommit in för ser ut. Och ja, jag är omotiverat livrädd för sjukhus. Men efter två dagar av att ens hitta rätt tant som ville ta hand om mig fick vi tillslut en liten pillerburk och den elaka kompisen, även kallas urinvägsinfektion, var NO MORE!
En vecka senare, japp vi fick gilla läget två mil utanför Greymouth som bär sin stolthet i att det alltid regnar, tog vi Glenn vidare och närmre den omtalade alpina magin. Vi slingrade oss genom Arthurs' Pass och frös konstant, begick massmord på envisa sandflugor och låg under så många täcken som möjligt (två). Fortsatte genom småstäder och flydde förbi skyltar som skröt om varma pajer och varm choklad. Tillslut en dag kom solen, tror vår soldans kvällen innan gjorde sitt, och VILKEN LYCKA som spred sig längs med varenda muskel och sena. Äntligen äntligen äntligen värmde morgonsolen ens högra kind och speglade sig i sjön som härmade himlen. Vi firade vår hundrade dag i Glenn (borträknat vårt bondgårdsäventyr), storstädade vårt regnblöta hem och levde loppan. Gjorde även en rågod hummus med rödbeta i och fick kaffe från en grupp med hurtiga tanter och gubbar på cykelutflykt. Befann oss från morgon till kväll på en av de vackraste platser jag någonsin varit på och det pirrar fortfarande i magtrakten när jag tänker på hur fint vi hade det där. Får du någonsin chansen, förfrys då så många delar av din kropp som möjligt och börja tänka tanken "varför bor jag i en bil nu igen" tills du en dag vaknar upp vid Lake Pukaki, drar undan gardinen och blir övertygad om att någon slags gud nog måste existera. Och slit vad du än gör aldrig blicken från bergskedjorna som sluter upp längs med Mount Cook. Sådan skönhet upplevs bäst i tystnad och med en lite krispig kyla i luften. Precis här finns jordens vackraste stjärnhimmel också.
Nu har jag tagit med er till mitten av Nya Zeelands södra ö, och jag kan avslöja att det kommer att fortsätta att regna då och då (faktiskt i just detta nu) medan Glenn rullar oss genom hela ön, runt den södra spetsen och upp igen. Vi kommer hinna bli vän med ovanliga pingviner och håriga sälbebisar, slås av existensiell ångest och därmed sträckläsa Harry Potter, tappa bort oss i ett stekhett ökenlandskap i jakt på äppelträd och förgäves försöka få grepp kring framtiden.
Men det är nästa del av historien. Idag ligger fokus på att 1. hitta en viss kakfabrik 2. skriva säljskyltar att sätta upp i Glenns rutor och 3. inse att vi snart kommer att behöva säga hejdå till vårt första Eskil-och-Mimmi-hem. Himla skit. Kan förresten tillägga att det faktum att vi tar avsked av Glenn inte innebär att vi gör detsamma med Nya Zeeland, fler äventyr väntar fortfarande här. Hint hint - det innefattar att bo i en regnig huvudstad med fyra alldeles egna väggar runt oss (utan hjul därunder) och försöka hitta ett mysigt ställe att jobba på. Ni vet hela den där grejen med att lära känna en stad som inte är hemma, den ska vi försöka oss på.
(och här är vi när vi låtsasshoppade inne på Warehouse igår och i själva verket gömde oss undan regnet en stund för att dels leka fjortonåring med deras telefoner, dels komma underfund med vem som gör den bästa dubbelhakan. It was nice.) Cheers på er mina vänner