GRAPEVIBE

 
 
Gissa vilka som fått jobb på en vingård!? Och gissa vilka som redan (snarare absolut äntligen) lyckats bli av med det!? Jo, men era små favoritknoddar såklart. Fem dagar tog det. Nu ska ni få höra om våra senaste äventyr där vi tagit oss ifrån Napier, farit över halva norra ön och hamnat i Martinborough – landets place to be om man tycker vingårdar är någonting som förgyller ens liv. Det tycker inte vi. 
 
 
Det hela började en morgon i Napier. Kvällen innan hade vi av en slump träffat på Cory igen (glada kramar och puss på kind!) och han övertygade oss om att få bjuda hem oss på morgonkaffe, efter att han avslutat sitt sista nattskift (killen har fyra jobb). Morgonen efter vaknade jag tidigt av soluppgången som omslöt bilen i ett väldigt och plötsligt klarrött sken, tryckte in ansiktet lite extra i Eskils rygg och somnade jättelyckligt om. Många timmar senare såg vi Cory komma farande i sin lilla silvriga bil för att lotsa oss till sitt hus, där han bor med sitt ex Sue. Vi köpte sticky buns i en liten coffee shop på vägen och steg sedan på i ett litet blått hus med gnistrande grön trädgård och fjärilar överallt. Vi sade halloj till Sue och myste in oss allihop på den lilla gräsmattan bakom huset, i skuggan av ett träd. Luften vibrerade av värmen. Pratade gladeligen skit om varför vi svenskar inte vågar hälsar på varandra och vad som egentligen är skillnaderna mellan våra varsina sidor av jorden. Ett väldigt återkommande ämne att snacka om här, mysigt. 
 
 
Efter jättemånga timmar gick vi ut under den blå himlen och Cory, som ursprungligen är Māori, visade oss en Marae (uttalas typ "marej") som fungerar som en samlingsplats för maorier i området, om jag förstod det rätt. 
 
 
Vi var tvungna att gå runt på grusvägen bakom huset eftersom man måste bli välkomnad in av de äldre och ledande om man ska få gå in under den speciella ingången. Kändes fint att det var någonting viktigt, om ni förstår hur jag menar. 
 
 
På baksidan fanns odlingar, trädgårdar och utomhuskök där den som inte har råd får ta vad den behöver, och gräsmattor där den utan hem får sova. 
 
 
 
 
Tillslut sade vi hejdå till Cory (för sista gången?) och puttrade iväg till havet där vi tänkte ringa lite nummer vi hittat för att utforska de jobbmöjligheter vi lagt på is dagarna innan. Och HUX FLUX, efter fem minuter hade vi ett "ye ye, come down sunday and we'll get you started monday". Öööh? 
 
 
 
Så vi glädjeskrek en stund och fick ont i handflatorna av alla high fives, eftersom det kändes så jäkla gött att slippa oroa sig längre. Firade med en $5 pizza från Dominos, där de stavade mitt namn "Meme", och hittade av en slump en liten minifestival inne i Napier med livemusik och kvällssol. LIVSGLÄDJE. Fint avsked till staden som vi lärt oss att älska och hata en hel del de senaste veckorna. 
 
 
Vi hade cirkus trettio mil och två nätter framför oss tills vi var tvungna att dimpa ner i Martinborough och vara fit for fight. 
 
 
 
 
Vi hamnade en natt i en skogsglänta med spindelinvaderat utedass och den andra på en riktig campingplats (för ovanlighetens skull) med kök, badrum och tvättmaskin, vilket innebar himmelriket för oss: rinnande VARMT vatten, ugn, rena kläder, dusch och eluttag. Och så kom det efterlängtade regnfallet också, så vi kunde sitta ute på en liten veranda med våra bågnande tallrikar med klyftpotatis och spela kort i våra nytvättade kroppar och kläder och bara myyyyysa. 
 
 
Måndag morgon kom och klockan stod på halv fem, nervöst. Stängde bildörrarna så tyst det gick för att inte väcka bilarna runt omkring och körde sedan mot de höga berg som retsamt nog gömde solen. Väl framme körde vi förbi vad som kändes som miltals av vinrankor och hamnade tillslut mitt i den böljande dalen. Vingården var gigantisk och omslöts av hötäckta berg, sjukt vackert. Vi fick sällskap av andra hattbeklädda européer och en man med långt, mörkt skägg och piratliknande skratt, som visade sig vara en av våra supervisors. Alltså en av de som ska komma att förstöra det lilla roliga som kan finnas i att jobba på en vingård. 
 
 
 
 
Den första dagen visade sig vara ganska rolig och än så länge hade vi inte insett att det här med att riva av grenar och löv i omänsklig hastighet, men med perfekt teknik, var någonting själafrätande. Men så kom dag tre och vi blev flyttade till contract, vilket innebär att vi då tjänade cirkus 38 cent (~2kr) per vine och måste jobba trippla vår hastighet (yes) för att ens komma upp i minimilön. KUL. Där dog vår självkänsla och glädje på två sekunder. Så efter ytterligare några dagar, där vi slet rumpen av oss och badade i svett och hårda ord (och trots det tjänade absurda åtta dollar timmen) bestämde vi oss för att ta efter några av våra nya skotska kompisars taktik: göra allt för att få sparken. Kanske inte moraliskt korrekt, men det var det enda sättet för oss att få vår lön som vi gjort vårt absolut bästa för att få förtjäna. Vilket blev ett roligt projekt, och tillslut kom Trevor (piratmannen) spatserande mot oss i regnet och sa ledsamt, "ok, we're gonna have to let you guys go.." Vi jublade inombords. 
 
 
Och sedan dess har vi high fiveat ännu mer än när vi fick jobbet och tillbringat väldigt mycket tid med några andra nya kompisar från Skottland, Molly & Graham. Extremhärliga människor som vi verkligen tycker om, skrattar konstant. Blev sugna på att bo i Edinburgh ett tag, tills vi fick skratta åt (och skrämmas av) alla problem i the UK. Men gillar grejen med att dricka te och äta marmeladmackor hela tiden, har verkligen anammat det den här veckan. Uppfriskande att umgås med vänner som kallar middag för "tea". 
 
 
Framför oss har vi fortsatta äventyr, tänkte starta igång med livet på tisdag då vi åker norrut igen för att bränna bensinpengar (varför inte åka en 60 mils omväg för att jobba en vecka liksom) och göra Tongariro Crossing (Frodo kastade ner en ring där en gång). Ska bli ascoolt. Efter det får vi ser vart vi tar vägen, tankarna kretsar kring att komma ner till Sydön snart. Vi vill testa att bo och jobba hos en kiwifamilj (ungefär som wwoofing) och utforska de platser som ska vara hundra gånger häftigare än de här på norra ön. Längtar! 
 
 
Nu ska vi äta en tredje marmeladmacka och leta upp skottarna som bakar bröd i det andra köket. Det har regnat hela dagen och vi har växlat mellan att tvätta kläder, rosta bröd och sova. Jäkligt härlig livsstil om ni frågar mig. Cheers! 
0 kommentarer

NÅGRA ORD

 
 
Hej på er, alldeles nyss stack jag ner hela huvudet i ett kakpaket – vilket må ha sett sjukt ut – men vi mår galant. Igår sov vi absurt nog över hos vår mekaniker Bill och imorse åt vi grötfrukost ovanför verkstaden med en bonde som klagade över bristen på regn. En fin stund, trots att han var ganska otrevlig. Anledningen till våra olika verkstadsäventyr de senaste veckorna har (bland annat) varit vår avlidne startmotor som fått lille bilen att tappa livsglädjen helt och hållet ett antal gånger. Men nu har mekaniker-Bill intygat oss med ett rejält handslag att nu minsann ska Glennan må bra, så vi får lita på hans ord och det LJUVLIGA ljudet av en fungerade, vrålande motor som startar. Någonting vi inte visste att alla som åker till Nya Zeeland lär sig är att 1. här går bilar sönder 2. du måste veta hur du ska lösa det.
 
 
Bill har förresten en makalös smak när det kommer till inredning (mamma, jag tror minsann hon glömt kjolen!) Här läser även Eskil listor över hur man blir en "riktig" man. Skönt va
 
 
 
Bill tipsade oss även om ett mysigt område i hamnen, som mysigt nog påminde om vår kära hipster-hemstad. 
 
 
Och titta på detta vackra meddelande vi fick av vår vän Cory. Tår i ögat. Konstigt att träffa människor på andra sidan jorden och inte veta om man någonsin ser varandra igen.
 
 
Ikväll ska vi vara på stranden vi vid det här laget kan kalla vår, eftersom den fått agera Glenns landningsbana de senaste två veckorna. Kvällens harmoniska sysselsättning skall bestå av tågrävning i sand, smygspaning på fiskegubbar (som förresten slängt upp små hajar på strandkanten!), matlagning och något så mysigt som att läsa våra böcker och planera fortsätta äventyr.
 
 
 
Mer än så har jag inte att säga idag, trots att det bor hundra berättelser och iakttagelser i bakhuvudet. Det får bli en annan dag mina vänner, för nu ska vi krypa bak i vårt rullande hem och njuta av att problemen verkar skingras. KRAM /M
 
 
0 kommentarer

DAG 49

 
 
Hej på er, Mimmi här. Just nu sitter jag ensam på en laundromat i Napier och väntar på vår tvätt, det är tjugotvå minuter kvar och regnet har precis börjat lugna ner sig utanför. En torktumlare lika stor som en liten bil dunkar mig värmande i ryggen. Eskil är iväg för att duscha undan den senaste veckans enorma otur och ångestklump, och jag funderar på att öppna ett kakpaket. 
 
Vi är i nuläget två strandade valar på Napiers svarta, solvarma stenstrand eftersom Glenn för några dagar sedan valde att lägga av och ta lite semester. I väntan på att vår mekaniker öppnar sin shop efter the holidays har vi latat oss, utforskat staden och hängt med vår nyfunne kiwi-kompis Cory som gett oss energi med sina galna historier och råd om livet och kärleken. Känns helt jäkla grymt att lära känna människor som faktiskt bor här och inte bara tyska backpackers. Vi håller med andra ord lågan uppe och värmande, trots att saker kan vara skit ibland, även på andra sidan jorden.
 
 
Men vi mår fint vi, våra små otursstråk har fört med sig en hel del gapflabb, övning i djupandning och nya konstiga vänskaper. Plus att vi kunnat slappna av en längre tid på samma plats, vilket jag älskar eftersom man då kan låtsas-bo där en stund. 
 
 
Förresten så har vi ju också hunnit med en galant julafton: marknad i Taupō desperat sökandes lite julkänsla, och rullade egna köttbullar och åt cirkus tjugo polkagrisar en hel dag vid en ensam, solig strand längs med den stormiga sjön. Mot kvällen tuffade vi iväg en bit söderut med mitt livs vackraste solnedgång i ryggen (kan avslöja att den innehöll ett stycke sol och ett par gigantiska vulkaner) tills vi somnade gott vid ett vattenfall och en liten flod. 
 
 
Och vår nyårsafton, som ägde rum tolv timmar innan er i Svea Rike, blev en väldigt mysig sådan också. Under dagen köpte vi fem böcker för en dollar på biblioteket och lade oss på rygg under några palmer. Åt spartansk middag på stranden bara vi 2 och lyssnade på vågorna i solnedgången (ber om ursäkt för idylliskt skryt). Och så lärde vi känna Cory innan vi traskade längs med stranden som lystes upp av eldar och ölskratt mot staden där vi gjorde fyrverkerier, människor och levande musik sällskap. 
 
 
Och så var det helt plötsligt torsdag, våra dagar i Napier börjar dra sig mot sitt slut och vi har idag skickat iväg vår första jobbansökan. Ska strax iväg för att köpa jordgubbar och söka fler jobb in person, vi förlitar oss helt på vår fabulösa charm eftersom vi absolut inte har erfarenhet av det vi vill syssla med här. SPÄNNANDE HÖRNI. Kram på er, snart hörs vi igen. 
0 kommentarer