IS THIS A GOODBYE?

 
Och helt plötsligt satt vi på en flygplats. Sex månader senare. Med varsin kudde i famnen och febertrötta skallar vinkar vi ett sista adjö till Wellys nattsvarta, men stjärnbeströdda, kullar. Det här känns konstigt, overkligt.Vi lämnar vår stad och landet med alla förstagångsupplevelser, kullar, minnen, misslyckanden och slingriga motorvägar. Vad plötsligt det kom. Men magkänslan känns rätt. Vi ses snart Sverige, om typ femtio timmar (eftersom vi verkligen lever på en budget nowadays). HAHA HJÄLP VI ÄR PÅ VÄG HEM!
0 kommentarer

Apricot preserves

Skrivet andra söndagen i maj

 
Eskil sitter i fönstret och övar tyska fraser på telefonen. Jag äter yoghurt direkt ur burken, efter att Eskil diskat locket med sin tunga. Vi dricker kallt kaffe. Någonstans i bakgrunden ljuder musiken som kompat oss längs med alla de där tusen milen vi lagt här, det känns alltid konstigt att höra det som är så förknippat med en annan plats och sinnesstämning. Det är en evighet sedan vi bodde på fyra hjul och tanken för dagen var att gå upp för ett berg för att vi kunde eller köra vidare eller hitta någonstans att fylla på vattendunkarna eller kanske bara en plats att sova. Jag tror aldrig vi hade någon riktig tanke över tiden som skulle komma, vi mest hamnade där vi hamnade liksom. Och det var meningen. Vi hade ingen rutt och ingen tidsram. Det var verkligen någonting helt nytt med det. Och jag hade så gärna fortsatt den typen av levande, men det är så mycket svårare när man plötsligt vill leva en annan vardag i en annan fart. Jag ber om ursäkt för smöriga tankar och formuleringar, men även väldigt coola personer får vara sliskiga. 
 

Glasburken vars lock är täckt av inklippta bilder på exotiska frukter och tidigare innehöll aprikosmarmelad börjar bli tom på kaffepulver. Vår vattenkokare gör ett litet pling när den är klar, jag skakade precis ner lite kaffe i koppen vi värmde händerna på en regnig morgon i Napier när vi bjöd Cory på lite kaffe och livssnack. Himlen börjar bli orange nu. Fantiserar om svenskt bryggkaffe och lakrits. Och knäckebröd med ost. Klockan är fem och mitt hår är rufsigt eftersom vi inte äger någon slags borste. Nu sjunger Patti någonting ur min telefons kassa högtalare (för vi äger ju inte en sådan heller) och bekräftar att oj vad retro vi är va. 

 
 
 

Jag har ont i fötterna, eftersom jag envisas med att klampa runt i tunga vandringskängor trots att vi bor i en asfalterad storstad. De är lila i färgen och skriker hej jag bor inte här egentligen, men jag orkar inte riktigt bry mig. De ger mig även lite pondus eftersom jag blir någon centimeter längre, och mina vanliga sneakers är fallfärdiga och luktar likt en gasläcka. Det börjar bli dags för dem att vila fint i frid.

Så för en stund sedan tog mina lätta men tunga steg mig fram till fönstret hemma, efter att vi slirat runt på söndagsmarknaden i hamnen. Kan glatt meddela att kiwipriserna är lika låga denna vecka och jag numera har åtta stycken bredvid mig i en grön plastpåse i fönstret. Efter marknaden klättrade vi upp på taken till båthusen en bit bort på Oriental Parade (där alla dyra balkonger med havsutsikt ligger) för att lapa lite sol och bli kalla om rumpan. Min kära Eskil lyckades även äta upp ett helt äpple utan att märka att det var mögligt. En fin stund. 

(Våra fönster växer<3)

Senaste nytt hos oss på Cuba Street är 1. stor ljusfestival som täcker innerstaden med påhittiga konstinstallationer i containers PLUS ger en möjligheten att få glowstick-armband av volontärer med kalla händer (vi kan ha stirrat ut en sådan tills hon förstod att vi också vill lysa i mörkret) 2. en hint av massivt ”börjat störa oss på våra kära flatmates” eftersom ett par nyinflyttade snubbar aldrig någonsin städar i köket och vår 65-åriga kompis aldrig slutar prata om sig själv. Och så har vi 3. fått ännu ett par vinka-hysteriskt-till-endast-för-att-det-är-kul-kompisar i ett fönster mittemot. Typ så. Borträknat alla de saker vi hittar på resterande minuter av livet här. Typ halvt rycka armen ur led av att hysteridansa tillsammans på stengolvet, gråta en skvätt i hans famn eftersom jag längtar efter min katts mjuka tassar eller se på Kung Fu Panda en stund med vår grannes pojkvän. Livet här är underligt men väldigt roligt. 

Och just det, jag glömde nästan nämna det vår tankekapacitet sprängts av senaste tiden: vi återvänder hem till gbg om sju dagar. Väl mött hörni! 

ps. anledningen till detta skräckinjagande beslut (vi tog över en natt) är förmodligen den förvirring vi känner kring vad vi vill göra av våra liv för stunden och att detta VAD inte äger rum i Wellington. Inte nu.

0 kommentarer

För att prata om vädret

 
Vi bor mittemot ett övergivet hus, ett med välvda fönster. Förmodligen har det inte klarat av de mindre jordbävningarna som ibland kommer på besök här. Övervåningen är täckt av graffiti och någonstans i mitten fick någon feeling och skrev Hakuna Matata. En rostig, och absolut inte jordbävningssäker, brandtrappa leder ner till taket på en skejtaffär. Bredvid ligger ingången till en snofsig kockskola där vi genom vårt fönster ogenerat kan glo på män (ja tyvärr alltid snubbar) i höga vita mössor vid skrivbord eller i kök. Till vänster om det övergivna huset ligger Burger King i byggnaden som tidigare fick husera Bank of New Zealand. Ovanför bor en familj med blinkande ljusslingor i varje fönster, som vi brukar vinka åt. Vår lilla lya ligger mittemot, på andra (eller tredje beroende på hur man ser det) våningen i ett regnbågsfärgat hus. Under oss ligger ett par tatueringsstudios, ett gym, några överskattade skoaffärer och en drag show-klubb. Ibland kan vi höra tatueringsnålar in action genom ventilationen i vårt lilla badrum.
 
 
 
Vi råkar dela en megastor lägenhet med fem andra personer, de flesta i vår ålder med undantag för Diane på sextiofem bast som oavsett plats eller tid på dygnet lyckas fylla tomrum med anekdoter om sig själv. Eller en utläggning om hur det kommer sig att hon lagar just lasagne ikväll. Det första hon sade, alltså innan vi ens skakat hand lite tafatt sådär, var att vilken tur att vi har varsin dusch allihop så att en kan kissa i den om det krävs. Hon är en sådan där uppfriskande person som man ibland vill sätta munkavle på.
 
 
 
 

Eskil och jag bor längst bort i hörnet, bredvid Amber som pluggar fotografi och har en pojkvän som är fabulöst snäll och bor i ett rum ovanför ett parkeringshus längre bort. Våra gigantiska fönster ger oss morgonsol och en känsla av att sitta på första parkett inför stadens puls, för det här med att kunna sitta utan brallor och glo på folk är verkligen ett fantastiskt påfund. Eftersom vi absolut inte har råd med en matta är det en utmaning för oss att gå barfota inomhus, det visade sig att kombinationen stengolv och pyttelitet element inte är ultimat i staden som ständigt har kalla vindar. Plötsligt förstår vi varför det skryts om värme i lägenhetsannonser här.

Trots kylan är fönstret min favoritplats på våra få kvadratmeter. Trycker man vänsterkinden tillräckligt hårt mot den tunna rutan och stirrar åt höger ser man Mt Hutt och hustak som leder ner mot vattnet. Himlen blir alltid rosa om kvällarna. Och är det tillräckligt tyst kan man höra trafikljusen slå om utanför Burger King eller den ensamma gatumusikanten på hörnet. Man behöver inte en TV när världen utanför ens fönster är i ständig rörelse. Vi har dock upptäckt att sitter man i en lite onaturlig ställning med axeln mot fönstret når vi wifit som är gratis utanför och man kan slänga iväg ett hej hem till mor.

 
 
 
 
 
Det här är vår gata, på hörnet där Cuba St och Manners St korsar varandra och blir James Smiths Corner. På lördagskvällarna är det night markets alldeles nedanför oss, så vi kan krypa upp i köksfönstret med mat vi låtsats ha köpt nere av den indiska mannen som står på samma plats varje vecka, när vi i själva verket inte haft råd och istället gjort vår egen currygryta här uppe.
 

Vi har förresten hittat världens guldgruva borta i Newtown, en lite undangömd indisk butik fullproppad med kryddor i lösvikt och hyllor av knasiga kakor och billig frukt. Så vårt lilla skafferi fylls ibland upp med saker därifrån, ihop med dyra matkassar från New World i hamnen och den gigantiska fruktmarknaden som smälls upp varje söndag nere vid vattnet. Och vet ni vad mina vänner, äntligen äntligen äntligen är det kiwisäsong igen, så över en natt sjönk priset från sju dollar kilot till en,sjuttioåtta. Hah!

 
 
 
 
 
Något att älska med den här staden som agerar hem mellan två hav på andra sidan klotet är hur liten men stor den är. Vi kan bo på gatan som andas huvudstad och rörelse, samtidigt som livet dör ut någon gång efter att mörkret lagt sig och den sista convenience store´n stängt. Våra fötter kan ta oss till suburbs på andra sidan berg och några hundra meter ifrån vår port ligger havet och skvalpar. Bortom rullar bälten av högre berg. Himlen skärs av spårvagnsledningar likt Göteborgs, med skillnaden att de leder till gula cabel buses, och varje dag, vecka, månad är det någon slags festival där olika konstformer verkar uppmärksammas. Bästa hittills: dansveckan där vi kunde semistalka ett modernt danskompani en dag och kväll, it was awesome. Kände mig plötsligt väldigt hemma.
 

Dagarna går fort, den tionde blir snabbt den elfte. Ibland sitter vi på bänkar och käkar banan, ibland går vi utan mål, ibland har vi någonstans att vara men oftast inte och då är inte det någon fara. På morgnarna brukar himlen vara alldeles klarblå och solen kan ge dig hudcancer trots att vindarna är iskalla. Och du vet andetaget av höst som liksom bränner lite när du lutar huvudet bakåt och ser upp på hur solen lägger ljus på trädens löv som lyckats ändra färg utan att du märkt det. Frihet känns precis så tror jag.

Vissa dagar är vi starka och vågar starta igång hela söka-jobb-och-tvivla-på-sig-själv-cykeln, andra ligger vi hellre på en lite för kall gräsmatta och läser. Vissa dagar finns inget annat i världen än att bo just här och leva livet nu, andra ligger vi hellre på en lite för kall gräsmatta och läser. Det går liksom inte att alltid pressa undan längtan efter hem och huset och mamma och pappa och katten och livet man alltid levt. Dock! så har vi skaffat oss de ultimata bevisen på att man bosatt sig någonstans: lånekort på bibblan och bonuskort på två mataffärer. Det ni.

 

Det har börjat bli både höst och vinter här, solen har blivit en höstig sådan och värmer upp det den känner för. Sommardagarna blir färre. Dunjacka och kalla öron. Vi spinner vidare i spåret av att inte ha någon konkret plan för nu nu nu och det har gett oss en tid av förvirring, speciellt de tre senaste dagarna. Det här med att leva vagabondlivet i tanken, fast vara bosatt i en lägenhet och stad där vardagen florerar visade sig vara lite ångestfyllt och väcker tankar. Vilket liv vill vi leva nu, vilken del av världen vill vi leva det där livet i och när blir den delen Sverige av alla ställen? Om några dagar korsar vi halvårslinjen och vi kan fira att vi levt igenom allt när all trygghet legat tolv timmar bakåt i tiden. Veckorna går snabbare än vi inser, och vi undrar hur mycket längre vi kommer att finna oss här vid fönstret mittemot huset med välvda fönster.

För stunden är jag i full färd med att äta upp en iskall kylskåpsapelsin (alltså det här med kylskåp, vilken grej va), men efter det ska jag snirkla in mig i mina jeans, ta tag i Eskils vänsterhand och svänga höger ner på Manners Street. Såg igår att det var extrapris på mina favoritkex som annars är alldeles för dyra för att ens titta på, så vi ska styra stegen mot Countdown i Thorndon (där för övrigt alla skyskrapor mopsar sig). Och så ska vi svänga in på vår lilla bank för att sätta in pengar också. How grown up, huh. Typ så kan en arbetslös onsdagsförmiddag se ut, i alla fall när det regnar ute och man helst undviker att ens sätta ned fötterna på stengolvet hemma. Puss till er där hemma i majsnöandet (eller var det majsolen? jag minns inte).

0 kommentarer