Säg hej till Welly

 
Sjuttonde april 2017

Alldeles strax ska jag trycka ner presskaffekannans lilla plupp, glasets insida har börjat svettas. Eskil sitter mitt emot mig i sin klarröda mössa vi köpte när vi började frysa i Greymouth och lyssnar in sig på Wellingtons utbud av bra breakmusik, hans ansikte uttrycker lugn. Och så hittade han nyss en chokladscone i gratishyllan i köket. De senaste dagarna har vi på något vänster lyckats överleva helt och hållet på mat som andra köpt men inte orkat (alternativt hunnit) äta upp, sicken grej va. Men förutom denna guldidé som hostel levererar börjar vi bli lite less. Igårkväll, vid halv ett kanske, försökte jag somna med en mössa neddragen över ögonen och armarna över huvudet eftersom det är en utmaning att få sex personer som inte känner varandra att synka. Dock är det en högst närvarande barndomsdröm att få klättra upp i min alldeles egna top bunk bed och skapa det där superhemliga fortet som krävs när en driver en detektivbyrå hemifrån, så jag njuter lite i hemlighet.
 
 
Idag såg jag det första höstlövet, det låg där och vilade, alldeles utmattat över en brunn. Vi hade promenerat bort till Newtown, nästan det mysigaste området här, för att hitta någon second hand-butik att glo i lite. Jag hade på mig blå strumpor i Eskils dyngsura sandaler eftersom mina skor var nedpackade lite för långt ner för att jag skulle orka rota upp dem. Vi var lite nervösa eftersom vi väntade på svar från en kvinna vid namn Sandra som skulle få bestämma hur länge till vi skulle behöva sova i bunkbeds. Så vi valsade runt där, jag höll hårt i fingrarna jag fick tag i av hans högerhand och lärde känna brevinkast och kikade in genom igendammade skyltfönster där mysiga små hak gått i ide över påskhelgen eller helt enkelt gett upp.
 
 
Det har snart gått två veckor sedan vi sade adjöss till Glenn och klev på den andra delen av äventyret. Våra känslor har suttit fastspända, upp och ner, i en berg-och-dalbanevagn med händerna spikrakt upp, alldeles vettskrämda för vad vi ska utsätta dem för härnäst. Men vi mår bra. Det har varit läskigt att komma hit, allt blev plötsligt väldigt verkligt. Den känslan känner ni säkert igen er i. Vi insåg snabbt, efter att ha blivit skrattade rakt i ansiktet av flera olika snubbar, att det skulle bli svårt att hitta någonstans att bo. Vi har sprungit runt på lägenhetsvisningar och nervöst sneglat på mannen bredvid som har både fast jobb och en uppenbart (och onödigt) dyr klocka på armen och är en av alla dem vi tävlar emot i loppet mot att hitta några tomma kvadratmeter i huvudstaden. Vilken ångest som löpt genom våra ådror dessa dagar. Vi har levt på hoppet och köpt lösa nätter på hostel.
 
 
Men emellanåt har vi skrattat och sysslat med sådana fasoner också. Lagt många timmar på att lära känna gatorna här och gotta oss i känslan av att det vi vill mest i hela vida världen just nu är att få bo här en stund. Och så har vi satt Eskil i en barber shop-stol med frisyrer á la dagens Justin Bieber på väggarna, fått en gratis dator (ja!?) med svenskt tangentbord skickad till mig av världens mest generösa person uppe i Hastings, ätit chokladglass till frukost, kramat ihjäl varandra, fått pannkakstårta med strössel på, bott på många olika ställen, kallpratat med halva världen i olika hostelkök, börjat vänja oss vid lyxen av rinnande vatten, firat båda våras tjugoårsdagar (!!), bakat kladdkaka, smugglat in Dominospizzor på hotellrum och sträckkollat dåliga filmer eftersom vi haft tillgång till TV för första gången sedan vi åkte hemifrån. Livet i Wellington är ljuvt, men tufft, omvartannat. 


Och just det, imorgon flyttar vi förmodligen in här. På andra våningen, i vår alldeles egna lilla håla. HAHA vad sa du sa du? Mmmm, låt det skjunka in så hörs vi imorgon.

0 kommentarer

HEJDÅ DÅ GLENN

 
 
 
 
Ni vet den där känslan när man dag efter dag efter dag känt att "jaha varför fan gick jag upp ur sängen idag då"? Men så släpper det där gnagande och tryckande helt plötsligt en dag och väljer att förvandlas till ren EUFORI, så man knappt kan sitta still. För det här med att sälja en bil från 2004 i början av södra halvklotets höst, då alla andra också verkar tycka att det börjar bli kallt att bo i bil, är självplågeri. Don't do it guys. Skrattretande hur patetiska vi känt oss de senaste dagarna, igår skrek jag nästan åt en mekaniker. Men hörni hörni, idag fick vi nog och sålde vår allra käraste för en pinsamt liten mängd dollar, dunkade honom över den vänstra (något spruckna) baklyktan och tackade för oss. Liten tår i ögat och lycka i själen, för trots att han numera är en trött bil har han alltid haft oss om ryggen. Att fundera kring hur han burit oss från Nya Zeelands norr till söder och lagt över tusen mil bakom sig ger mig svindel. Tack Glenn, vårt första hem och bästa nz kompis, aldrig glömmer vi dig. 
 
 
Nuet: varm fåtölj på ett hostel med en silvergrå katt bredvid, sneglar på sexistisk reklam på TV och dricker varm choklad. Att det igårkväll sprang in en mus i bilen och en inte vågade somna på fyra timmar är ett minne blott. Imorgon lämnar vi Christchurch for good för att ta oss mot staden som ska få agera hemstad en stund. Regniga Wellington, äru redo eller? 
 
(Och hallå hej tusen tack för livsingivande kommentarer senaste dagarna, vilka varma fina ord för det lilla skribenthjärtat <3) 
0 kommentarer

Faller fritt från och med nu

 
 
inlägg från tjugonionde mars 2017:
 
Sitter för stunden med fötterna upp på instrumentbrädet och tittar på high school kids som i sina skoluniformer går förbi framför bilen. Solen skiner och alla är på väg till sina liv, någon lossar lite på slipsknuten och begraver handen i en liten chipspåse. Bilar drar förbi lite över fartgränsen och några med hästsvans springer vant över gatan. Alldeles nyss satt Eskil och jag framför en livstrött biblioteksdator för att med lite kallsvettiga fingrar få ut vår Glenn-annons och därmed göra det allmänt känt att han är 1. är ett riktigt kap 2. till salu. Det hela känns helt otroligt konstigt, ska vi alltså inte bo på fyra hjul mer? 
 
 
I förrgår fick ni höra om de ösregniga dagarna och alpbergen, tänkte väl ta vid någonstans där. Efter en sista stjärnhimmel och iskall natt vid Lake Pukaki drog vi vidare och lade några dagar på att bränna mil och skapa avstånd. Åt baked beans direkt ur konservburken i framsätena, vältrade oss i road trip-känslor och frihet och körde ända in i solnedgångarna. Det är verkligen någonting speciellt med att köra på kvällarna här, vägarna blir direkt så övergivna och mörkret blir så otroligt mörkt. Vägarna blir liksom endast våra att ta oss an. 
 
 
Här tog vi en kaffepaus utanför Queenstown, som förresten var en maffig besvikelse till stad (full av turister och påklistrad lycka), för att äta gingernuts (Guds gåva till människan) till middag och se på solens adjö. 
 
 
 
En dag fann vi oss själva vid landets mest södra spets och kände att jahaja, här blåser det så mycket att man får havsvatten på sig var man än står. Och den där gula skylten som pekar åt världens alla håll och som turister tycker är en bra plats att puta med rumpan bredvid är helt fantastiskt rolig endast på grund av beteendet kring den. Rent symboliskt sett var det dock FETT att stå där i vinden och låta känslan av att ha rest från norra spetsen till den södra sjunka in och inse att vi precis upplevt livet de senaste månaderna. Det var coolt. 
 
 
 
Och vi har fortsatt med våra, ibland oroväckande spartanska, middagar inne i bilen undflyende havsvindarna. Det var ingen utmaning att föreställa sig att någonstans längre bort, några tusen kilometer, låg Sydpolen och kastade sina kalla vindar på oss. Retsamt. 
 
Dock finns det få saker som är så mysiga som att tränga ihop sig med sin person i livet på en så liten yta som baksätet av en bil faktiskt är. 
 
 
En dag hörni, då fann vi oss helt uppslukade av ett a.mazing ställe vi sprang på vid kanten av vägen, ett hippiemecka fullt av smågrejer, konstverk och knasiga uppfinningar. Sprang runt där i timmar och tryckte på olika knappar för att se vad som skulle komma att hända.
 
 
Något som är lite overkligt med södra ön är, förutom dess höga berg och plötsliga kyla, är alla djur man kan spana efter. Under resans gång har vi flinat åt de som glatt pungat iväg obekvämt många tusenlappar för valsafaribåtar och guidade kajakturer till sälkolonier, och hånflinat åt alla gopro-filmklipp som visar samma saker om och om igen. Men att sitta på dessa höga hästar har också medfört att vi faktiskt inte sett så många djur i det vilda och därmed känt oss lite snopna. Därför gick vi all in i att bevisa att man visst kan säga tjenixen till en pingvin och endast betala bensinpengen det krävs för att ta sig ut på opålitliga gravel roads. 
 
 
Och ja men JORÅ! Det krävdes lite omkringsmygande längs med mörka hamninlopp, nedkylda händer och klättrande på fågelbajstäckta klippor, men tillslut blev vi vän med en hel drös vilda djur. Blå små pingviner som på rad nervöst korsade vägen genom att springa nedhukade och i skydd av mörkret. Gigantiska sjölejon som vrålade när man kom lite för nära. Ett femtiotal håriga sälungar som gärna avbröt sin lek för en pratstund kring livet med oss, jag råkade även tappa ner mitt linslock som glatt mottogs som ny leksak. 
 
 
De ställde till och med upp på ett idolfoto
 
 
OK, let's be honest - att bo i bil är inte särskilt sexigt. Ens annars relativt omhändertagna yttre tas snabbt över av trippla lager fleece och fett hår. Det är fascinerande att studera vad som händer med ett stadsbarn som bor i en bil i fyra månader och kan räkna antalet varma duschar på sina fingrar. Lite av ett socialt experiment när man trycker in två sådana kids på samma yta. Tänka sig vad obehagligt bra vi hanterat det hela, vad säger det om oss egentligen? 
 
 
Någonting spännande som endast sker på Nya Zeelands motorvägar är det här: körandes i glada 100 hörs hundskall på avstånd, vägen är sporadiskt strödd med ull. Runt kröken möts vi av hundratals fårrumpor som tappert tar sig från ena hagen till den andra - via motorvägen. Det hela slutar med att vi blir bilen som vallar alla får framåt, i och med att ägarna måste jaga efter några stackare som sprungit åt fel håll, och bildar ett led av bil efter bil efter bil efter oss. Kände oss som en del av Bibeln. Fint. 
 
 
Vi har också en kväll kört under den blåsvarta natthimlen igenom staden som är den punkt som ligger allra längst bort från Sverige. Där satt jag i passagerarsätet och såg ut över de tusentals ljuspunkter som vällde över kullarna mot Dunedin och utgjorde hem och tänkte på mitt hem som fortfarande är så fasligt långt bort. Men det känns fint i magen att inse att vart i världen vi än oss vänder så kommer vi från och med nu alltid att närma oss hem. 
1 kommentar