Hopp ingav hopp (:p)

Jag är så jäkla tacksam. Vet ni varför? Jo, för igår hos sjukgymnasten fick jag göra min allra första hoppövning! Det må låta banalt, men för mig är detta ett av de största stegen på min rehabiliteringsresa av foten! Att få hoppa betyder att jag äntligen får göra de första nästan fria rörelserna sedan jag skadade mig, vilket betyder att min sjukgymnast ser min fot som tillräckligt stark och stabil. Jag är så lycklig över detta så ni anar inte :-) 
 
(Hanna, jag och Miki)
 
Och medan jag gjorde mina nya pt-övningar, kom en kvinna haltande in i salen - hon skulle lära sig att gå igen. Hon var kanske i 45-årsåldern. Föreställ er att behöva lära er gå igen, i vuxen ålder. Kontrasten av hennes kamp att ens gå några få steg, medan jag fick göra min första hoppövning på nästan två år gav mig en sådan insikt, och gör att jag känner väldig tacksam över att jag inte längre behöver lära mig att gå på foten - utan istället kan flyga genom luften i ett fjuttigt (men jäkligt starkt och stabilt ;-) ) skridskohopp. Att få hoppa igen har liksom gett mig hopp om dansen igen, haha tänka sig!
 
1 kommentar