analogt liv på öland

 
Bosatt på Öland ett år av mitt liv. Eskil och jag i en röd stuga, med snö på taket ibland. I en liten blå bil på raka landsvägar genom platta landskap. Blåste nytt liv i mammas analoga Chinon-kamera. Tror bilderna här är tagna den tid på året då snön kom, låg kvar och började töa bort. 
 
 
 
 
Filmade varma människor och isbeklädda platser. Gick i en klass med tolv andra människor och lade cirka all vaken tid på att gräva i oss själva och knappra på kameror och tangentbord. 
 
 
Åkte till Malmö och Lund en gång. Kramade om Agge och åt falafel på kalla bänkar i trä.
 
 
 
Åkte upp till Stockholm i två vändor för att gå på filmfestival och spela in film med Maja. Stod på en teaterscen och regisserade för första gången på riktigt. Det var mäktigt som fan. 
 
 
Eskil jobbade i hemtjänsten och fick ha fina scrubs på sig. Och jag råkade klippa pottfriss på honom en natt någon gång innan julafton. 
 
 
 
Ingrid kom en helg på våren och lapade kylig sol med mig. Åt frukost utomhus för första gången. Gick vilse på landsvägar, cyklade nästan ner i diverse diken och drack kaffe ur termos bredvid en väderkvarn. 
 
 
 
Tillslut hade ett år gått och vi packade än en gång ihop våra liv i bakluckan på en bil och körde mot en sommar i Göteborg. Och så vandrade även den sommaren förbi och vi åkte med livet bak i en annan backlucka och flyttade till Stockholm. Och här är vi nu. Hej sålänge. 
0 kommentarer

Hon hittade hem

 
Hej. Jag har velat säga alldeles för mycket den här sommaren så därför har det blivit ingenting. En sådan där charmig låsning ni vet. Men jag lever, och jag kommer strax tillbaks. Har en ny ö att bege mig till och ett litet hus med röda knutar som väntar på Eskil och mig. 
 
Förrresten, i onsdags flög en svan över mig - så nära att vingslagen liksom KÄNDES i hela kroppen - och det var helt otroligt. 
 
 
0 kommentarer

IS THIS A GOODBYE?

 
Och helt plötsligt satt vi på en flygplats. Sex månader senare. Med varsin kudde i famnen och febertrötta skallar vinkar vi ett sista adjö till Wellys nattsvarta, men stjärnbeströdda, kullar. Det här känns konstigt, overkligt.Vi lämnar vår stad och landet med alla förstagångsupplevelser, kullar, minnen, misslyckanden och slingriga motorvägar. Vad plötsligt det kom. Men magkänslan känns rätt. Vi ses snart Sverige, om typ femtio timmar (eftersom vi verkligen lever på en budget nowadays). HAHA HJÄLP VI ÄR PÅ VÄG HEM!
0 kommentarer