Hon hittade hem

 
Hej. Jag har velat säga alldeles för mycket den här sommaren så därför har det blivit ingenting. En sådan där charmig låsning ni vet. Men jag lever, och jag kommer strax tillbaks. Har en ny ö att bege mig till och ett litet hus med röda knutar som väntar på Eskil och mig. 
 
Förrresten, i onsdags flög en svan över mig - så nära att vingslagen liksom KÄNDES i hela kroppen - och det var helt otroligt. 
 
 
0 kommentarer

IS THIS A GOODBYE?

 
Och helt plötsligt satt vi på en flygplats. Sex månader senare. Med varsin kudde i famnen och febertrötta skallar vinkar vi ett sista adjö till Wellys nattsvarta, men stjärnbeströdda, kullar. Det här känns konstigt, overkligt.Vi lämnar vår stad och landet med alla förstagångsupplevelser, kullar, minnen, misslyckanden och slingriga motorvägar. Vad plötsligt det kom. Men magkänslan känns rätt. Vi ses snart Sverige, om typ femtio timmar (eftersom vi verkligen lever på en budget nowadays). HAHA HJÄLP VI ÄR PÅ VÄG HEM!
0 kommentarer

Apricot preserves

Skrivet andra söndagen i maj

 
Eskil sitter i fönstret och övar tyska fraser på telefonen. Jag äter yoghurt direkt ur burken, efter att Eskil diskat locket med sin tunga. Vi dricker kallt kaffe. Någonstans i bakgrunden ljuder musiken som kompat oss längs med alla de där tusen milen vi lagt här, det känns alltid konstigt att höra det som är så förknippat med en annan plats och sinnesstämning. Det är en evighet sedan vi bodde på fyra hjul och tanken för dagen var att gå upp för ett berg för att vi kunde eller köra vidare eller hitta någonstans att fylla på vattendunkarna eller kanske bara en plats att sova. Jag tror aldrig vi hade någon riktig tanke över tiden som skulle komma, vi mest hamnade där vi hamnade liksom. Och det var meningen. Vi hade ingen rutt och ingen tidsram. Det var verkligen någonting helt nytt med det. Och jag hade så gärna fortsatt den typen av levande, men det är så mycket svårare när man plötsligt vill leva en annan vardag i en annan fart. Jag ber om ursäkt för smöriga tankar och formuleringar, men även väldigt coola personer får vara sliskiga. 
 

Glasburken vars lock är täckt av inklippta bilder på exotiska frukter och tidigare innehöll aprikosmarmelad börjar bli tom på kaffepulver. Vår vattenkokare gör ett litet pling när den är klar, jag skakade precis ner lite kaffe i koppen vi värmde händerna på en regnig morgon i Napier när vi bjöd Cory på lite kaffe och livssnack. Himlen börjar bli orange nu. Fantiserar om svenskt bryggkaffe och lakrits. Och knäckebröd med ost. Klockan är fem och mitt hår är rufsigt eftersom vi inte äger någon slags borste. Nu sjunger Patti någonting ur min telefons kassa högtalare (för vi äger ju inte en sådan heller) och bekräftar att oj vad retro vi är va. 

 
 
 

Jag har ont i fötterna, eftersom jag envisas med att klampa runt i tunga vandringskängor trots att vi bor i en asfalterad storstad. De är lila i färgen och skriker hej jag bor inte här egentligen, men jag orkar inte riktigt bry mig. De ger mig även lite pondus eftersom jag blir någon centimeter längre, och mina vanliga sneakers är fallfärdiga och luktar likt en gasläcka. Det börjar bli dags för dem att vila fint i frid.

Så för en stund sedan tog mina lätta men tunga steg mig fram till fönstret hemma, efter att vi slirat runt på söndagsmarknaden i hamnen. Kan glatt meddela att kiwipriserna är lika låga denna vecka och jag numera har åtta stycken bredvid mig i en grön plastpåse i fönstret. Efter marknaden klättrade vi upp på taken till båthusen en bit bort på Oriental Parade (där alla dyra balkonger med havsutsikt ligger) för att lapa lite sol och bli kalla om rumpan. Min kära Eskil lyckades även äta upp ett helt äpple utan att märka att det var mögligt. En fin stund. 

(Våra fönster växer<3)

Senaste nytt hos oss på Cuba Street är 1. stor ljusfestival som täcker innerstaden med påhittiga konstinstallationer i containers PLUS ger en möjligheten att få glowstick-armband av volontärer med kalla händer (vi kan ha stirrat ut en sådan tills hon förstod att vi också vill lysa i mörkret) 2. en hint av massivt ”börjat störa oss på våra kära flatmates” eftersom ett par nyinflyttade snubbar aldrig någonsin städar i köket och vår 65-åriga kompis aldrig slutar prata om sig själv. Och så har vi 3. fått ännu ett par vinka-hysteriskt-till-endast-för-att-det-är-kul-kompisar i ett fönster mittemot. Typ så. Borträknat alla de saker vi hittar på resterande minuter av livet här. Typ halvt rycka armen ur led av att hysteridansa tillsammans på stengolvet, gråta en skvätt i hans famn eftersom jag längtar efter min katts mjuka tassar eller se på Kung Fu Panda en stund med vår grannes pojkvän. Livet här är underligt men väldigt roligt. 

Och just det, jag glömde nästan nämna det vår tankekapacitet sprängts av senaste tiden: vi återvänder hem till gbg om sju dagar. Väl mött hörni! 

ps. anledningen till detta skräckinjagande beslut (vi tog över en natt) är förmodligen den förvirring vi känner kring vad vi vill göra av våra liv för stunden och att detta VAD inte äger rum i Wellington. Inte nu.

0 kommentarer