Torsdagen den tjugofjärde februari
Idag ska Norman dö, klockan halv fem på eftermiddagen ungefär. En kula ska ta sig genom pannbenet och så ska det vara med det. Han har tydligen varit en busig tjur, så därför ska hans liv ta slut idag. En getpojke ska stryka med också, trots att han bara är några månader gammal, varför vet jag inte riktigt. På fredag, när köttet svalnat, ska Eskil och jag ställa oss vid ett vitt ihopfällbart bord i garaget där vi ska stycka Normans inälvor, de som ska ges till de vuxna hundarna.
Bredvid oss finns nu åtta hundvalpar som precis insett att tassar är de som tar en framåt och de gör allt för att förstå varför rumpan är så förbannat tung. På fredagen, strax efter att Norman lagts i plastpåsar, kommer trettio små kycklingar att flygas in från Christchurch i en liten kartong med lufthål och ge ifrån sig känslan av liv på gården igen. Det cirkulära i livet är tydligare än någonsin här.
Var? Jo men föreställ dig ett äldre par, en kvinna och en man. De är lite smågalna och talar konspirationsteorier över köksbordet, men de är ack så omtänksamma. Jobbar gör de från morgon till kväll, trots att de båda är över sjuttiofem, och tjafsar kring vem som är glömsk och vem som är för stressad. För fem år sedan lämnade de Auckland för landets södra ö och ett område som heter Upper Motuere, där en tomt stod ekande tom förutom ett stort ekträd. På några år fyllde de sina hektar mark med egenkonstruerade hus, ladugårdar, trädgårdar, planteringar och hus för hundar och höns. Det är helt fantastiskt, en slags oas. Och ibland öppnar de upp sitt hem för människor som är sugna på att lära sig någonting nytt om livet, och typ bott i en bil väldigt länge. De personerna är vi.
I måndags körde vi in Glenn på en grusväg, slingrade oss en stund längs med den uttorkade floden och knackade sedan på en dörr där vi välkomnades av beskyddande hundskall. Och en kram av Carolyn.
Målar-Eskil har här fått sig en grillad trippelmacka med spagetti i tomatsås i.
Carolyn är en kvinna med lite yvigt, blont hår, ett väldigt roligt uttryck i ansiktet när hon berättar om något hon tycker är galet och en hel del annorlunda tankar i huvudet. Två dagar i veckan smäller hon upp ett indiskt, glutenfritt och vegetariskt matstånd (eftersom det var de tre sakerna som saknades enligt ägaren) på marknaderna här i området. Resterande dagar står hon vid spisen och förbereder, vad förstår jag inte alltid. I mellan detta göder hon sina två nya bebisar, Eskil och Mimsan, med all möjlig spännande mat. Och så jagar hon getter som smitit, mjölkar kor och berättar för människor - oftast jag den senaste veckan - varför jorden är platt och hur hon har botemedlet mot cancer i sitt kylskåp. Hon är en väldigt intressant kvinna.
Här har vi en bebis på tre veckor som vi döpt till Runt, dels för att han är den minsta i högen av åtta, men också för att han fumlar runt överallt. Har inte riktigt ännu förstått vad som är framåt och bakåt.
Solkräm
Graham, den äldre mannen, har världens snällaste ögon och hummar när han funderar över vad man just har sagt. Han gör en lite osäker ibland, eftersom det kan ta en stund innan han svarar en, men sedan får man ett finurligt blinkande öga mellan rynkorna och man vet att han tycker om en. Han verkar också ha märkt hur glada Eskil och jag blir av saker som bubblar, så varje kväll har vi fått en hemmabryggd öl eller ett vinglas med tonic water och is, utan att göra något till sig själv. Kommer verkligen att sakna hans omtänksamhet när vi åker härifrån.
Graham verkar leva efter filosofin att man fixar allting själv, så därför är det mesta som består av trä och spik på gården konstruerat av honom. Trots att han då och då klagar över ålderns baksidor tar han varje morgon på sig en ny Hawaiiskjorta, dricker sitt kaffe med mjölken direkt från kon Cupcake och ger sig ut till sina sysslor. "There's always something to do."
Eskils och min roll i det hela har först och främst varit att anamma de fantastiska könsroller á la femtiotalet som lever kvar här. Vilket är lika med att jag lär mig göra surkål i köket medan Eskil mockar sju sorters bajs ute på gården eller målar hus. Den smått stötta feministen inom mig ser det som en chans att leva deras liv en stund och lära mig av det, arg kan jag vara en annan gång.
Här är förresten jag och min kompanjon, Pepper. Vi har blivit riktigt starka bundisar och brukar hitta på bus eller ligga i sängen o slappa länge trots att vi inte får. Ibland skäller vi alldeles för högt så fort någon går utanför huset på gruset också, mest för att vi kan.
Ses om en stund!