Halvvägs i februari

 
 
Nu är det tre månader sedan vi satte våra nervösa rumpor på de flygplan som skulle komma att ta oss hela vägen hit, utan att kunna greppa ens den vildaste tanke om hur lång tid det ska ta tills vi får kyssa Göteborgs regniga asfalt igen. Och det har vi väl egentligen fortfarande inte, men det börjar i alla fall kännas mindre och mindre avlägset. 
 
 
Några veckor har gått sedan vi rullade av färjans skraltiga fällbro i Picton och Glenn fick sätta sina fyra, smått snedslitna, hjul på landets södra ö. Vi tog honom ganska direkt till Nelson, där vi på färden snirklade oss, som så många gånger förut, längs med kusten och jag pekade glatt på höga berg och vackra vatten Eskil inte fick se eftersom vi helst undviker att störta Glenn nedför de stup som ibland omger vägarna här.
 
 
I Nelson var det packat med backpackers och känslan av att här-vill-vi-inte-vara-alltför-länge vibrerade i takt med artonåriga tyskars frigörelse i form av bjällrande fotlänkar och dreads. En väldigt underhållande skara av människor tycker vi. 
 
Vi kom till denna lilla stad en söndagskväll och hamnade bredvid en kille vid namn Tomás, argentinare, som byggt sig landets vackraste campervan helt på egen hand med hjälp av gamla lastpallar. Vi kom att lära känna varandra och tänjde ut vår Nelson-vistelse genom att hitta på lite äventyr de kommande dygnen. Och så lagade vi mat ihop, åkte iväg på en liten mini-roadtrip, åt tårta till frukost, spelade "fake" (bluffstopp) i skenet av tända ljus vid en flod och klippte Eskils hår trots att det var lite för mörkt ute. 
 
 
Numera ser min älskade vän ännu lite stiligare ut. 
En dag slängde vi in Tomás bak i sängen i vår van och körde vägen med så många fartgupp som möjligt. Det var dags för storhandling i Richmond, vilket slutade med att vi kom tillbaks med konservburkar, glasyrbullar och en blå uppblåsbar soffa (Tom stod för bullarna och soffan). Så där satt vi, ack så nöjda med vårt nyskapande vardagsrum, när jag hör någon ropa mitt namn och ser tre gamla kompisar jag knappt sett sedan högstadiet kisandes i solen. Jordklotet är verkligen litet ibland. Och slumpen är absurd. Där satt jag i en blå plastsoffa på en parkering i en stad jag inte ens tycker om och får krama om en liten del av Sverige, tänka sig. 
 
 
Jag har även fått leva ut min handy woman genom att ta hand om vår käre Glenn och en regnig kväll klä honom i ståtlig festblåsa: ny ståltråd i gardinerna, solcellsdriven ljusslinga och ny olja. Han hälsar att han är nöjd och vägrar ta av sig den. 
 
 
Tillslut slet vi oss äntligen loss från Nelson och de sjungande fotlänkarna. Numera är vi i närheten av den hajpade nationalparken Abel Tasman där vi lite argt upptäckt att det krävs en drös med pengar, lust att känna sig som en tvättäkta turist och kanske ha ett tält eftersom det inte riktigt går att komma någonstans med bil. Låter detta vara en lite småsur cliffhanger eftersom vi nu ska  diska grötkastrullen i floden. Kram på er /M
0 kommentarer