HEJDÅ DÅ GLENN
Ni vet den där känslan när man dag efter dag efter dag känt att "jaha varför fan gick jag upp ur sängen idag då"? Men så släpper det där gnagande och tryckande helt plötsligt en dag och väljer att förvandlas till ren EUFORI, så man knappt kan sitta still. För det här med att sälja en bil från 2004 i början av södra halvklotets höst, då alla andra också verkar tycka att det börjar bli kallt att bo i bil, är självplågeri. Don't do it guys. Skrattretande hur patetiska vi känt oss de senaste dagarna, igår skrek jag nästan åt en mekaniker. Men hörni hörni, idag fick vi nog och sålde vår allra käraste för en pinsamt liten mängd dollar, dunkade honom över den vänstra (något spruckna) baklyktan och tackade för oss. Liten tår i ögat och lycka i själen, för trots att han numera är en trött bil har han alltid haft oss om ryggen. Att fundera kring hur han burit oss från Nya Zeelands norr till söder och lagt över tusen mil bakom sig ger mig svindel. Tack Glenn, vårt första hem och bästa nz kompis, aldrig glömmer vi dig.
Nuet: varm fåtölj på ett hostel med en silvergrå katt bredvid, sneglar på sexistisk reklam på TV och dricker varm choklad. Att det igårkväll sprang in en mus i bilen och en inte vågade somna på fyra timmar är ett minne blott. Imorgon lämnar vi Christchurch for good för att ta oss mot staden som ska få agera hemstad en stund. Regniga Wellington, äru redo eller?
(Och hallå hej tusen tack för livsingivande kommentarer senaste dagarna, vilka varma fina ord för det lilla skribenthjärtat <3)