Faller fritt från och med nu
inlägg från tjugonionde mars 2017:
Sitter för stunden med fötterna upp på instrumentbrädet och tittar på high school kids som i sina skoluniformer går förbi framför bilen. Solen skiner och alla är på väg till sina liv, någon lossar lite på slipsknuten och begraver handen i en liten chipspåse. Bilar drar förbi lite över fartgränsen och några med hästsvans springer vant över gatan. Alldeles nyss satt Eskil och jag framför en livstrött biblioteksdator för att med lite kallsvettiga fingrar få ut vår Glenn-annons och därmed göra det allmänt känt att han är 1. är ett riktigt kap 2. till salu. Det hela känns helt otroligt konstigt, ska vi alltså inte bo på fyra hjul mer?
I förrgår fick ni höra om de ösregniga dagarna och alpbergen, tänkte väl ta vid någonstans där. Efter en sista stjärnhimmel och iskall natt vid Lake Pukaki drog vi vidare och lade några dagar på att bränna mil och skapa avstånd. Åt baked beans direkt ur konservburken i framsätena, vältrade oss i road trip-känslor och frihet och körde ända in i solnedgångarna. Det är verkligen någonting speciellt med att köra på kvällarna här, vägarna blir direkt så övergivna och mörkret blir så otroligt mörkt. Vägarna blir liksom endast våra att ta oss an.
Här tog vi en kaffepaus utanför Queenstown, som förresten var en maffig besvikelse till stad (full av turister och påklistrad lycka), för att äta gingernuts (Guds gåva till människan) till middag och se på solens adjö.
En dag fann vi oss själva vid landets mest södra spets och kände att jahaja, här blåser det så mycket att man får havsvatten på sig var man än står. Och den där gula skylten som pekar åt världens alla håll och som turister tycker är en bra plats att puta med rumpan bredvid är helt fantastiskt rolig endast på grund av beteendet kring den. Rent symboliskt sett var det dock FETT att stå där i vinden och låta känslan av att ha rest från norra spetsen till den södra sjunka in och inse att vi precis upplevt livet de senaste månaderna. Det var coolt.
Och vi har fortsatt med våra, ibland oroväckande spartanska, middagar inne i bilen undflyende havsvindarna. Det var ingen utmaning att föreställa sig att någonstans längre bort, några tusen kilometer, låg Sydpolen och kastade sina kalla vindar på oss. Retsamt.
Dock finns det få saker som är så mysiga som att tränga ihop sig med sin person i livet på en så liten yta som baksätet av en bil faktiskt är.
En dag hörni, då fann vi oss helt uppslukade av ett a.mazing ställe vi sprang på vid kanten av vägen, ett hippiemecka fullt av smågrejer, konstverk och knasiga uppfinningar. Sprang runt där i timmar och tryckte på olika knappar för att se vad som skulle komma att hända.
Något som är lite overkligt med södra ön är, förutom dess höga berg och plötsliga kyla, är alla djur man kan spana efter. Under resans gång har vi flinat åt de som glatt pungat iväg obekvämt många tusenlappar för valsafaribåtar och guidade kajakturer till sälkolonier, och hånflinat åt alla gopro-filmklipp som visar samma saker om och om igen. Men att sitta på dessa höga hästar har också medfört att vi faktiskt inte sett så många djur i det vilda och därmed känt oss lite snopna. Därför gick vi all in i att bevisa att man visst kan säga tjenixen till en pingvin och endast betala bensinpengen det krävs för att ta sig ut på opålitliga gravel roads.
Och ja men JORÅ! Det krävdes lite omkringsmygande längs med mörka hamninlopp, nedkylda händer och klättrande på fågelbajstäckta klippor, men tillslut blev vi vän med en hel drös vilda djur. Blå små pingviner som på rad nervöst korsade vägen genom att springa nedhukade och i skydd av mörkret. Gigantiska sjölejon som vrålade när man kom lite för nära. Ett femtiotal håriga sälungar som gärna avbröt sin lek för en pratstund kring livet med oss, jag råkade även tappa ner mitt linslock som glatt mottogs som ny leksak.
De ställde till och med upp på ett idolfoto
OK, let's be honest - att bo i bil är inte särskilt sexigt. Ens annars relativt omhändertagna yttre tas snabbt över av trippla lager fleece och fett hår. Det är fascinerande att studera vad som händer med ett stadsbarn som bor i en bil i fyra månader och kan räkna antalet varma duschar på sina fingrar. Lite av ett socialt experiment när man trycker in två sådana kids på samma yta. Tänka sig vad obehagligt bra vi hanterat det hela, vad säger det om oss egentligen?
Någonting spännande som endast sker på Nya Zeelands motorvägar är det här: körandes i glada 100 hörs hundskall på avstånd, vägen är sporadiskt strödd med ull. Runt kröken möts vi av hundratals fårrumpor som tappert tar sig från ena hagen till den andra - via motorvägen. Det hela slutar med att vi blir bilen som vallar alla får framåt, i och med att ägarna måste jaga efter några stackare som sprungit åt fel håll, och bildar ett led av bil efter bil efter bil efter oss. Kände oss som en del av Bibeln. Fint.
Vi har också en kväll kört under den blåsvarta natthimlen igenom staden som är den punkt som ligger allra längst bort från Sverige. Där satt jag i passagerarsätet och såg ut över de tusentals ljuspunkter som vällde över kullarna mot Dunedin och utgjorde hem och tänkte på mitt hem som fortfarande är så fasligt långt bort. Men det känns fint i magen att inse att vart i världen vi än oss vänder så kommer vi från och med nu alltid att närma oss hem.
Kikade in på din blogg, och blev helt tagen av hur fint du skriver. Det är som en saga. Man blir helt tagen och kan inte sluta läs!! Tänkte på det så mycket att jag inte kunde låta bli att kommentera. Kram Alva