inte superwoman
Hörrrrni, vad livet leker med en va. Och då menar jag inte att livet leker i sig självt utan att det leker MED en. Jesus vad känslorna far åt alla håll för tillfället och det är svårt att känna marken under båda fötterna. Mycket händer, både innanför och utanför huvudet mitt. Jag både vill allt och vill ingenting alls över huvud taget i samma andetag. Slås vissa stunder av hur komplicerat man gör levandet???
Om en månad (cirkus) befinner sig mina och Eskils fötter så långt bort från Sverige man fysiskt kan komma och det i sig känns absurt. Så tanken på det är något lille hjärnan tvingas processa, samtidigt som hundra andra tankar försöker ta sig in i mellan allt det där jättestora och absurda. Visst, folk bor och far och flyr över hela jorden och verkar klara sig fint, men jag kan inte hjälpa att det känns läskigt att hon där på bilden ska leva en fyrtio timmars flygresa iväg från alla hon någonsin träffat, känt och älskat (förutom Eskil då som ska stå där bredvid och vara lika bombad med känslor som jag). När tankar som dessa sätter sig mellan allt det där skrynkliga och komplicerade i hjärnan stryks liksom allt coolt och äventyrligt med resan en stund.
MEN I ALLA FALL. Den senaste veckan har vi tagit oss förbi massor av mål (även kallat skitjobbiga grejer vi kämpat med länge) inför le trip och det känns sköööönt. Visum och allt krångel kring det, körkort för mister, lilla jag har slutat jobba heltid och så har vi kittat oss med massor av äventyrliga (och dyra) saker som ska ner i 55 L-ryggan. Numera sysslar jag också med att försöka sluta se så där tufsig och förvirrad ut som jag känt mig hela sommaren, dvs vilar upp mig och gör roliga saker. HAR MITT SOMMARLOV NU.
hejdå!
