Dag 16
Idag är jag trött. I både kropp och själ faktiskt. Men vi har landat en stund på ett bibliotek i Kaitaia för att undfly den starka morgonsolen och lapa lite wifi. Bredvid oss sitter en man som läser tidningen högt för sig själv. Ute i hallen sjunger en grupp barn sånger på ett språk jag inte kan, förmodligen Māori.
Imorse vaknade vi isande kalla vid Nya Zeelands nordligaste strand. Igårkväll spelade vi kort under den helt absurt vackra stjärnhimlen och lyssnade på en surftysk med ukulele och raspig röst. En väldigt overklig verklighet vi lever i just nu.
Men vet ni vad! Vi har skaffat oss ett par kompisar. Även dessa från lille Tyskland, ni anar inte hur obehagligt stor del av alla människor här som är tyskar. Igår tog de med oss på äventyr upp för nordspetsen där vi surfade på de gigantiska sanddynerna och dog av vätskebrist i ökenvärme, och vidare uppåt till vad som kändes som världens ände. Cape Ringa, där Nya Zeeland tar slut och de två haven möts.
Här leker vi turister. Jag hatar att vara turist. Men jag fick låna deras polaroidkamera, så då kändes det helt plötsligt bättre. Nu är Eskil och jag på egen hand igen, i alla fall för en stund, och tänkte andas lite skogsluft bara vi två.