Den sista jävla sången

 
Jag fann mig själv stående i en svettig och öldrickande grupp individer (många flintskalliga sådana?) och insåg att det inte bara är jag som uppfostrats av Jocke Berg och resten av gänget på scen. Det var inte bara mina läppar som ljudade samma ord som från högtalarna, det var inte bara jag som var sorgsen/fascinerad/överkörd/lycklig. Det hela var så intimt och häftigt, och jag är fortfarande i CHOCK. Var det verkligen sista sången? 
 
 
Sedan jag var elva år gammal har pappa och jag sjungit till Isola-plattan i bilen, skrikit lite extra högt på "de jävlarna tog oss en efter eeen" och lusläst pamfletterna inuti cd-fodralen för att lära oss varenda ord utantill. Kent har alltid varit som en länk mellan mig och så otroligt många grejer, och nu helt plötsligt – borta?
 
 
Jag återkommer en dag då jag inte jobbat tio timmar och försökt hantera att Kent is no more. Herrå
 
0 kommentarer