GRAPEVIBE
Gissa vilka som fått jobb på en vingård!? Och gissa vilka som redan (snarare absolut äntligen) lyckats bli av med det!? Jo, men era små favoritknoddar såklart. Fem dagar tog det. Nu ska ni få höra om våra senaste äventyr där vi tagit oss ifrån Napier, farit över halva norra ön och hamnat i Martinborough – landets place to be om man tycker vingårdar är någonting som förgyller ens liv. Det tycker inte vi.
Det hela började en morgon i Napier. Kvällen innan hade vi av en slump träffat på Cory igen (glada kramar och puss på kind!) och han övertygade oss om att få bjuda hem oss på morgonkaffe, efter att han avslutat sitt sista nattskift (killen har fyra jobb). Morgonen efter vaknade jag tidigt av soluppgången som omslöt bilen i ett väldigt och plötsligt klarrött sken, tryckte in ansiktet lite extra i Eskils rygg och somnade jättelyckligt om. Många timmar senare såg vi Cory komma farande i sin lilla silvriga bil för att lotsa oss till sitt hus, där han bor med sitt ex Sue. Vi köpte sticky buns i en liten coffee shop på vägen och steg sedan på i ett litet blått hus med gnistrande grön trädgård och fjärilar överallt. Vi sade halloj till Sue och myste in oss allihop på den lilla gräsmattan bakom huset, i skuggan av ett träd. Luften vibrerade av värmen. Pratade gladeligen skit om varför vi svenskar inte vågar hälsar på varandra och vad som egentligen är skillnaderna mellan våra varsina sidor av jorden. Ett väldigt återkommande ämne att snacka om här, mysigt.
Efter jättemånga timmar gick vi ut under den blå himlen och Cory, som ursprungligen är Māori, visade oss en Marae (uttalas typ "marej") som fungerar som en samlingsplats för maorier i området, om jag förstod det rätt.
Vi var tvungna att gå runt på grusvägen bakom huset eftersom man måste bli välkomnad in av de äldre och ledande om man ska få gå in under den speciella ingången. Kändes fint att det var någonting viktigt, om ni förstår hur jag menar.
På baksidan fanns odlingar, trädgårdar och utomhuskök där den som inte har råd får ta vad den behöver, och gräsmattor där den utan hem får sova.
Tillslut sade vi hejdå till Cory (för sista gången?) och puttrade iväg till havet där vi tänkte ringa lite nummer vi hittat för att utforska de jobbmöjligheter vi lagt på is dagarna innan. Och HUX FLUX, efter fem minuter hade vi ett "ye ye, come down sunday and we'll get you started monday". Öööh?
Så vi glädjeskrek en stund och fick ont i handflatorna av alla high fives, eftersom det kändes så jäkla gött att slippa oroa sig längre. Firade med en $5 pizza från Dominos, där de stavade mitt namn "Meme", och hittade av en slump en liten minifestival inne i Napier med livemusik och kvällssol. LIVSGLÄDJE. Fint avsked till staden som vi lärt oss att älska och hata en hel del de senaste veckorna.
Vi hade cirkus trettio mil och två nätter framför oss tills vi var tvungna att dimpa ner i Martinborough och vara fit for fight.
Vi hamnade en natt i en skogsglänta med spindelinvaderat utedass och den andra på en riktig campingplats (för ovanlighetens skull) med kök, badrum och tvättmaskin, vilket innebar himmelriket för oss: rinnande VARMT vatten, ugn, rena kläder, dusch och eluttag. Och så kom det efterlängtade regnfallet också, så vi kunde sitta ute på en liten veranda med våra bågnande tallrikar med klyftpotatis och spela kort i våra nytvättade kroppar och kläder och bara myyyyysa.
Måndag morgon kom och klockan stod på halv fem, nervöst. Stängde bildörrarna så tyst det gick för att inte väcka bilarna runt omkring och körde sedan mot de höga berg som retsamt nog gömde solen. Väl framme körde vi förbi vad som kändes som miltals av vinrankor och hamnade tillslut mitt i den böljande dalen. Vingården var gigantisk och omslöts av hötäckta berg, sjukt vackert. Vi fick sällskap av andra hattbeklädda européer och en man med långt, mörkt skägg och piratliknande skratt, som visade sig vara en av våra supervisors. Alltså en av de som ska komma att förstöra det lilla roliga som kan finnas i att jobba på en vingård.
Den första dagen visade sig vara ganska rolig och än så länge hade vi inte insett att det här med att riva av grenar och löv i omänsklig hastighet, men med perfekt teknik, var någonting själafrätande. Men så kom dag tre och vi blev flyttade till contract, vilket innebär att vi då tjänade cirkus 38 cent (~2kr) per vine och måste jobba trippla vår hastighet (yes) för att ens komma upp i minimilön. KUL. Där dog vår självkänsla och glädje på två sekunder. Så efter ytterligare några dagar, där vi slet rumpen av oss och badade i svett och hårda ord (och trots det tjänade absurda åtta dollar timmen) bestämde vi oss för att ta efter några av våra nya skotska kompisars taktik: göra allt för att få sparken. Kanske inte moraliskt korrekt, men det var det enda sättet för oss att få vår lön som vi gjort vårt absolut bästa för att få förtjäna. Vilket blev ett roligt projekt, och tillslut kom Trevor (piratmannen) spatserande mot oss i regnet och sa ledsamt, "ok, we're gonna have to let you guys go.." Vi jublade inombords.
Och sedan dess har vi high fiveat ännu mer än när vi fick jobbet och tillbringat väldigt mycket tid med några andra nya kompisar från Skottland, Molly & Graham. Extremhärliga människor som vi verkligen tycker om, skrattar konstant. Blev sugna på att bo i Edinburgh ett tag, tills vi fick skratta åt (och skrämmas av) alla problem i the UK. Men gillar grejen med att dricka te och äta marmeladmackor hela tiden, har verkligen anammat det den här veckan. Uppfriskande att umgås med vänner som kallar middag för "tea".
Framför oss har vi fortsatta äventyr, tänkte starta igång med livet på tisdag då vi åker norrut igen för att bränna bensinpengar (varför inte åka en 60 mils omväg för att jobba en vecka liksom) och göra Tongariro Crossing (Frodo kastade ner en ring där en gång). Ska bli ascoolt. Efter det får vi ser vart vi tar vägen, tankarna kretsar kring att komma ner till Sydön snart. Vi vill testa att bo och jobba hos en kiwifamilj (ungefär som wwoofing) och utforska de platser som ska vara hundra gånger häftigare än de här på norra ön. Längtar!
Nu ska vi äta en tredje marmeladmacka och leta upp skottarna som bakar bröd i det andra köket. Det har regnat hela dagen och vi har växlat mellan att tvätta kläder, rosta bröd och sova. Jäkligt härlig livsstil om ni frågar mig. Cheers!