det har varit en omtumlande sommar

Jag längtar hela tiden till någonting. Jag tänker att "snart, snart snart är jag där" och syftar ständigt till någonting som ligger bortom det pågående, inte sällan väldigt långt bort. Jag föreställer mig hur mitt liv ser ut bortom en så pass lång bunt med tid att det är tillräckligt avlägset för att slippa inse att det helt plötsligt händer här och nu och att det inte var så som jag föreställt mig. Det är jobbigt att göra sig själv besviken. Och det är jobbigt att inte alltid vara glad över hur saker och ting är. Jag tänker att; klarar jag den här dagen är jag ett steg närmre Nya Zeeland. Jag räknar månader, pengar på kontot, hur många timmar till jag måste jobba, hur många tröjor vi kan rulla ihop i min röda ryggsäck och hur många nätter till jag egentligen har att sova i min egen säng. Det är svårt att stanna till för att uppskatta det som händer här och nu när det pågående mest har blivit en slags lång förberedelse för vad som komma skall. Hur gör jag för att palla göra både och? Den tid jag lever i nu är en som jag längtat efter oerhört länge, det var ju just det här nuet – efter studenten-nuet – som fick mig att orka genom hela våren. Och nu helt plötsligt har jag hittat någonting annat att längta efter för att orka överleva sommaren. Jag insåg precis att jag förmodligen i över ett års tid mest längtat, längtat och längtat. Men efter vad? 

 
Idag ringde mitt alarm klockan 6 på morgonen och jag vaknade förbannad. Jag var förvirrad, förbannad och för jävla trött. Men mitt stackars lilla välmående blev faktiskt bättre under morgonen och det hela slutade med att jag fick mig en riktigt mysig dag på bob, trots långpannepass. Lärde mig öppna hela stället imorse också, det känns härligt. 
 
Och vet ni vad, igår var en jäkla händelserik dag. Jag lånade hem några böcker om Nya Zeeland från bibblan, käkade panerad fisk med Eskil i trädgården trots att det blåste jättemycket och så gjorde jag egen svartvinbärsglass med mamma. Det var min lediga måndag, slå det. Och i helgen har jag jobbat, hängt med släkten hos farfar och på söndagskvällen, efter en regnmysdag på cafét, träffade jag Hedda för en kvällskaffe. När vi inte kunde ignorera våra gäspningar längre gick vi för hämta upp Eskil på hans jobb, vilket slutade med att han o jag satt i det nedsläckta uterummet på restaurangen och åt vad som fanns kvar av de argentinska efterrätterna. Det ägde. 
 
Nu ska jag rulla in mig i mitt täcke, vänta på att Eskil ska komma och försöka bortse från alla mina kära i-lands-problem. Hejdå på er
0 kommentarer