det har varit en omtumlande sommar
Jag längtar hela tiden till någonting. Jag tänker att "snart, snart snart är jag där" och syftar ständigt till någonting som ligger bortom det pågående, inte sällan väldigt långt bort. Jag föreställer mig hur mitt liv ser ut bortom en så pass lång bunt med tid att det är tillräckligt avlägset för att slippa inse att det helt plötsligt händer här och nu och att det inte var så som jag föreställt mig. Det är jobbigt att göra sig själv besviken. Och det är jobbigt att inte alltid vara glad över hur saker och ting är. Jag tänker att; klarar jag den här dagen är jag ett steg närmre Nya Zeeland. Jag räknar månader, pengar på kontot, hur många timmar till jag måste jobba, hur många tröjor vi kan rulla ihop i min röda ryggsäck och hur många nätter till jag egentligen har att sova i min egen säng. Det är svårt att stanna till för att uppskatta det som händer här och nu när det pågående mest har blivit en slags lång förberedelse för vad som komma skall. Hur gör jag för att palla göra både och? Den tid jag lever i nu är en som jag längtat efter oerhört länge, det var ju just det här nuet – efter studenten-nuet – som fick mig att orka genom hela våren. Och nu helt plötsligt har jag hittat någonting annat att längta efter för att orka överleva sommaren. Jag insåg precis att jag förmodligen i över ett års tid mest längtat, längtat och längtat. Men efter vad?
