Mimmi Virtanen

Alldeles strax ska jag trycka ner presskaffekannans lilla plupp, glasets insida har börjat svettas. Eskil sitter mitt emot mig i sin klarröda mössa vi köpte när vi började frysa i Greymouth och lyssnar in sig på Wellingtons utbud av bra breakmusik, hans ansikte uttrycker lugn. Och så hittade han nyss en chokladscone i gratishyllan i köket. De senaste dagarna har vi på något vänster lyckats överleva helt och hållet på mat som andra köpt men inte orkat (alternativt hunnit) äta upp, sicken grej va. Men förutom denna guldidé som hostel levererar börjar vi bli lite less. Igårkväll, vid halv ett kanske, försökte jag somna med en mössa neddragen över ögonen och armarna över huvudet eftersom det är en utmaning att få sex personer som inte känner varandra att synka. Dock är det en högst närvarande barndomsdröm att få klättra upp i min alldeles egna top bunk bed och skapa det där superhemliga fortet som krävs när en driver en detektivbyrå hemifrån, så jag njuter lite i hemlighet.

 

Idag såg jag det första höstlövet, det låg där och vilade, alldeles utmattat över en brunn. Vi hade promenerat bort till Newtown, nästan det mysigaste området här, för att hitta någon second hand-butik att glo i lite. Jag hade på mig blå strumpor i Eskils dyngsura sandaler eftersom mina skor var nedpackade lite för långt ner för att jag skulle orka rota upp dem. Vi var lite nervösa eftersom vi väntade på svar från en kvinna vid namn Sandra som skulle få bestämma hur länge till vi skulle behöva sova i bunkbeds. Så vi valsade runt där, jag höll hårt i fingrarna jag fick tag i av hans högerhand och lärde känna brevinkast och kikade in genom igendammade skyltfönster där mysiga små hak gått i ide över påskhelgen eller helt enkelt gett upp.

 

Det har snart gått två veckor sedan vi sade adjöss till Glenn och klev på den andra delen av äventyret. Våra känslor har suttit fastspända, upp och ner, i en berg-och-dalbanevagn med händerna spikrakt upp, alldeles vettskrämda för vad vi ska utsätta dem för härnäst. Men vi mår bra. Det har varit läskigt att komma hit, allt blev plötsligt väldigt verkligt. Den känslan känner ni säkert igen er i. Vi insåg snabbt, efter att ha blivit skrattade rakt i ansiktet av flera olika snubbar, att det skulle bli svårt att hitta någonstans att bo. Vi har sprungit runt på lägenhetsvisningar och nervöst sneglat på mannen bredvid som har både fast jobb och en uppenbart (och onödigt) dyr klocka på armen och är en av alla dem vi tävlar emot i loppet mot att hitta några tomma kvadratmeter i huvudstaden. Vilken ångest som löpt genom våra ådror dessa dagar. Vi har levt på hoppet och köpt lösa nätter på hostel.

 

Men emellanåt har vi skrattat och sysslat med sådana fasoner också. Lagt många timmar på att lära känna gatorna här och gotta oss i känslan av att det vi vill mest i hela vida världen just nu är att få bo här en stund. Och så har vi satt Eskil i en barber shop-stol med frisyrer á la dagens Justin Bieber på väggarna, fått en gratis dator (ja!?) med svenskt tangentbord skickad till mig av världens mest generösa person uppe i Hastings, ätit chokladglass till frukost, kramat ihjäl varandra, fått pannkakstårta med strössel på, bott på många olika ställen, kallpratat med halva världen i olika hostelkök, börjat vänja oss vid lyxen av rinnande vatten, firat båda våras tjugoårsdagar (!!), bakat kladdkaka, smugglat in Dominospizzor på hotellrum och sträckkollat dåliga filmer eftersom vi haft tillgång till TV för första gången sedan vi åkte hemifrån. Livet i Wellington är ljuvt, men tufft, omvartannat. 

Och just det, imorgon flyttar vi förmodligen in här. På andra våningen, i vår alldeles egna lilla håla. HAHA vad sa du sa du? Mmmm, låt det skjunka in så hörs vi imorgon.