Mimmi Virtanen

 

Det är något charmigt och visst med bilder där ett halvt finger smugit sig in i ena kanten tycker jag. Den mänskliga faktorn gör sig liksom påmind i det man tänkte sig vara en stillbild av en sekund i ett liv, en stillbild som aldrig någonsin visar allt det där runtomkring den ynka sekunden. Och det är inte ofta en sådan sekund är felfri, trots det visar våra bilder att det är precis det alla våra sekunder är. Och så matas cirkeln av dålig självkänsla och ångest hos oss stackars människor som sitter där med själen i telefonen och tror att mitt liv måste ju vara tråkigare än personen på bilden som alltid verkar skratta och skriver att nu är det minsann fredag. 

 

Men hörni, fan vad trist det är med perfektion, åhhhhh vad jag är trött på att präglas av denna strävan. Det är till och med tragiskt. Alla balett-år har liksom satt sig på ryggmärgen i mig också, haha. Nä, jag tycker det är nays att man i denna bild ser att Praghimlen här var regntung, att jag hade en svintung väska över armen och slentrianmässigt tänkte att där är en spårvagn i en färg som inte finns hemma – better take a picture. Mer än så var det liksom inte. Tror till och med att vi alla småsurade eftersom vi tappat bort oss på kartan och bara ville bort från regnet. TADA! Varsågoda, imperfektion precis som allting annat.