DAG 49
Hej på er, Mimmi här. Just nu sitter jag ensam på en laundromat i Napier och väntar på vår tvätt, det är tjugotvå minuter kvar och regnet har precis börjat lugna ner sig utanför. En torktumlare lika stor som en liten bil dunkar mig värmande i ryggen. Eskil är iväg för att duscha undan den senaste veckans enorma otur och ångestklump, och jag funderar på att öppna ett kakpaket.
Vi är i nuläget två strandade valar på Napiers svarta, solvarma stenstrand eftersom Glenn för några dagar sedan valde att lägga av och ta lite semester. I väntan på att vår mekaniker öppnar sin shop efter the holidays har vi latat oss, utforskat staden och hängt med vår nyfunne kiwi-kompis Cory som gett oss energi med sina galna historier och råd om livet och kärleken. Känns helt jäkla grymt att lära känna människor som faktiskt bor här och inte bara tyska backpackers. Vi håller med andra ord lågan uppe och värmande, trots att saker kan vara skit ibland, även på andra sidan jorden.
Men vi mår fint vi, våra små otursstråk har fört med sig en hel del gapflabb, övning i djupandning och nya konstiga vänskaper. Plus att vi kunnat slappna av en längre tid på samma plats, vilket jag älskar eftersom man då kan låtsas-bo där en stund.
Förresten så har vi ju också hunnit med en galant julafton: marknad i Taupō desperat sökandes lite julkänsla, och rullade egna köttbullar och åt cirkus tjugo polkagrisar en hel dag vid en ensam, solig strand längs med den stormiga sjön. Mot kvällen tuffade vi iväg en bit söderut med mitt livs vackraste solnedgång i ryggen (kan avslöja att den innehöll ett stycke sol och ett par gigantiska vulkaner) tills vi somnade gott vid ett vattenfall och en liten flod.
Och vår nyårsafton, som ägde rum tolv timmar innan er i Svea Rike, blev en väldigt mysig sådan också. Under dagen köpte vi fem böcker för en dollar på biblioteket och lade oss på rygg under några palmer. Åt spartansk middag på stranden bara vi 2 och lyssnade på vågorna i solnedgången (ber om ursäkt för idylliskt skryt). Och så lärde vi känna Cory innan vi traskade längs med stranden som lystes upp av eldar och ölskratt mot staden där vi gjorde fyrverkerier, människor och levande musik sällskap.
Och så var det helt plötsligt torsdag, våra dagar i Napier börjar dra sig mot sitt slut och vi har idag skickat iväg vår första jobbansökan. Ska strax iväg för att köpa jordgubbar och söka fler jobb in person, vi förlitar oss helt på vår fabulösa charm eftersom vi absolut inte har erfarenhet av det vi vill syssla med här. SPÄNNANDE HÖRNI. Kram på er, snart hörs vi igen.