Det blåser på månen

 
 
Det har hunnit bli februari. Och om tio dagar halkar vi in på vår fjärde månad på södra halvklotet. Himla absurd grej det där. Men riktigt bra mår vi idag i alla fall! Sedan sist har vi färdats väldigt många mil, insett framtidstankar, startat ett projekt och bytt ö.  
 
 
 Vi har också sprungit upp och ner för vulkaner, hållit utkik efter Frodo och kämpat med andan i halsen för att inte trilla ned för stup. Vi fick alltså ett ryck efter vår vingårdsvecka i Greytown och gasade på i trettio mil för att komma upp till tunnare luft och kyla. Tongariro Alpine Crossing var någonting vi tyckte lät som en bra idé. Här ska ni få höra mina vänner.
Jag vaknade stelfrusen vid fem på lördagsmorgonen och kunde se mina nakna fötter röra sig i månens sken, huvudet var inte riktigt med ännu. Stjärnorna lyste fortfarande i kapp. Efter några kilometer i Glenns varma framsäte såg vi till vår förtjusning och obehag vita alptoppar och svartbeklädda vulkaner närma sig. Började ångra mig jättemycket. 
 
Kan tillägga varför kanske, jag vaknade nämligen med en släng av enorm magknip och misstanke om att jag druckit smutsigt vatten (fly förbannad på den lille skyltjäveln som sade "drinking water" men trots det smakade regnvatten) och därmed skulle komma att gå två mil med rädslan för att kräkas på deras heliga berg. Det var en mindre härlig insikt faktiskt. Så heja mig att jag är så pass dum i huvudet att jag inte gav upp. 
 
 
Och den två mil långa semitortyren var faktiskt värd det. Den må ha tagit dubbelt så lång tid än vad det normalt brukar göra för hurtiga idioter, men det här med att vi klarade av det var riktigt gött. Känslan av att ha traskat upp för (eller glidit ner längs med!) det man innan tänker måste vara avspärrat pga här går det väl inte att sätta fötterna säkert? är riktigt slående. Och utsikterna var förstås helt utomjordiska ibland, jag har aldrig sett något liknande. Förstår ju varför människor tillbringar en kvart på varje topp smajlandes in i sina kameror. 
 
 
Här var vi jätteglada och jättetrötta och jätteklara och beslöt efter den elva (japp, elva) timmar långa vandringen att köra trettio mil söderut eftersom vi längtade efter Wellington och tydligen är två impulsiva galenpannor.
 
 
 
Ett annat inslag på vår resa förresten, som man inte råkar på så ofta hemma i tryggheten, är det här med att vara konstant smutsig och inte längre bry sig. Och att världens härligaste high-five-känsla är när man hittar en iskall och stark flod man kan sticka ner tassarna i, huka sig likt Gollum och börja tvätta håret – ofta med publik. Konstigt hur fort man vänjer sig vid saker man inte ens sett som möjlighet tidigare. Listan är lång vid det här laget. 
 
 
 
 
Vi anlände trötta, och skärrade efter att ha blivit tutade på i en oförståelig korsning, till Wellingtons innerstad och bestämde oss trots allt att här vill vi nog bo någon gång. Gatorna var vid liv, på ett helt annat sätt än i de sömniga småstäder som annars präglar Nya Zeelands bygd, och det gav oss en ny slags energi. Och en känsla av att vara hemma kanske, hamnen, havet och regnet påminde spöklikt mycket om vårt lille gbg och det var en och annan Mimmi som blåste iväg i stormarna som drog in från havet. Kändes tryggt efter en vecka av en del hemlängtan. 
 
 
Vet ni vad! Vi har till och med gått loss lite i second hand-butiker så att vi inte längre känner oss som antingen 1. hej vi bor i en bil 2. hej vi är turister 3. hej jag äger endast kläder i fleece. Det känns härligt att känna igen sig själv igen. Och att plaggen kostade femtio cent styck (cirkus tre kronor) har gjort att vi fått öva segerdanser. Himla fin stad det där. 
 
 
Och efter en stormig, men väldigt rolig, vecka i Welly körde vi mot hamnen och de nervösa Eskilhänderna fick krama ratten rätt hårt när vi körde uppför den branta, skraltiga rampen till färjan som skulle ta oss över till Nya Zeelands södra och andra ö. Skrattade lyckligt över att Glenn inte var en av campingbjässarna á la 2.5 ton. 
 
Väl uppe på båten kurade vi sedan ihop oss mot en vägg ute på däck 
med benen i solen och öppnade varsin konservburk som fick agera lunch. Njöt av varm vind, kullarna längs kusten och lite sjösjuka i tre timmar. 
 
Här har vi vår allas älskade Eskil som nöjt torkar sig runt munnen efter en lyckad kombo av linser, lök, majs och tomatsås i vår nya (begagnade) kastrull. Och här sitter vi fortfarande kvar. Livet känns härligt idag. /M
0 kommentarer